Och så sprack bölden...
hehe...jag vet att jag skulle sluta tjata men det här är bara så vidrigt att jag måste dela med mig av mitt lidande och hoppas att ni inte blir för äcklade nu. ;) Åkte ju till sjukhuset i Helsingfors idag för att tömma halsbölden (en fjärde gång, suck). I vilket fall så åkte jag tåg dit på morgonen och tro fan att denna gigantiska halsböld sprack på tåget! jag kan liksom inte fatta att den gick sönder. Jag är egentligen väldigt tålig och inte särskilt känslig men det här var det äckligaste jag har varit med om i hela mitt liv. Tänk er att svälja några teskedar blodblandat var ungefär. Att spotta bland alla människor och pappan i familjen var ju inget alternativ så det var bara att svälja och se glad ut. Fy fan. Väl på sjukhuset trodde jag att jag visste vad som väntade mig efter så många gånger men nej då. Jag trodde på allvar att läkarens nål skulle gå rakt genom kinden på mig. men det var okej. Jag har egentligen inga problem med smärta. När någonting smakarluktar illa däremot. Då sätter kräkreflexerna igång.
Strunt samma. Jag har ingen aning om hur det går med maten. Har ätit lite för mycket de senaste dagarna och igår tryckte jag till och med i mig en chokladkaka men bortsett från det har det inte varit någonting extremt. Hoppas att jag kan hålla det så här nu. Risken är att jag blir alldeles för bekväm här och därör börjar hetsäta igen. Idag är det dock ingen risk. Mår fortfarande illa på grund av varet. Håll tummarna för mig nu.
Strunt samma. Jag har ingen aning om hur det går med maten. Har ätit lite för mycket de senaste dagarna och igår tryckte jag till och med i mig en chokladkaka men bortsett från det har det inte varit någonting extremt. Hoppas att jag kan hålla det så här nu. Risken är att jag blir alldeles för bekväm här och därör börjar hetsäta igen. Idag är det dock ingen risk. Mår fortfarande illa på grund av varet. Håll tummarna för mig nu.
Och där kom attacken...
Sån här kropp vill jag ha! Fast något smalare. Jag måste säga att jag tycker det är grymt snyggt med smala men ändå vältränade kroppar. Mitt problem är att jag aldrig kan se ut så. Därför får jag helt enkelt satsa på det riktigt smala idealet. Så skulle jag kunna se ut om jag bara skärpte till mig lite och tog kontroll över mitt liv.
Oj så fel jag hade i det förra inlägget. Nog var det ångest alltid. Ångestattack i en light version kanske jag ska säga för att inte bre på historien allt för mycket. ;) Hur som helst kändes det sjukt jobbigt eftersom jag har varit ganska ångestfri den senaste tiden och det här var verkligen ett bakslag.
Imorgon kväll skulle jag ha träffat en tjej som jag har fått lära känna här men på grund av min hals (uttjatat, I know) vågar jag inte röra mig längre än nödvändigt. Synd eftersom imorgon är min första lediga kväll under en helg. Hoppas att hon står ut med mig nu iaf och hör av sig igen. Vill inte gärna tappa kontakten med den enda människan jag känner här även om jag är expert på att vara allmänt osocial och skjuta undan mina vänner.
Vill bara gråta
Jag vet inte varför. Men både igår och idag har jag bara haft en så konstig känsla i kroppen och jag vill bara gråta. Det är inte ångest för den känslan känner jag igen alldeles för väl. Det här är någonting nytt. Jag är rädd. Jag känner mig ensam. Jag har ont. Jag känner mig håglös. Inte för att gnälla alldeles för mycket me jag antar att det är en blandning av alla de här negativa känslorna som gör mig så konstig. Det känns precis som det brukar göra innan jag går in i en av mina depressiva perioder. Hoppas att det inte är så den här gången. Jag har ju liksom ingen anledning att känna så här nu. Allt är egentligen bra. Precis som som jag har önskat att mitt liv ska bli. Bortsett från halsen då. Jag vet, jag vet, jag måste sluta tjata om den där förbannade halsen men tro det eller ej. Det förstör så mycket för mig att halsen i sig skulle kunna innebära att jag får ett totalt sammanbrott snart. Skulle faktiskt kunna åka hem bara på grund av det.
Ska...bli...smal!!
ge mig den smala tjejens mage. Perfektion.
Fan också. Skrev just världens längsta inlägg som försvann. Orkar inte göra om det men skriver en sammanfattning.
1. Känner miginte lika smal som igår men nästan. Vet ju att det kan gå upp och ner även om man inte hetsäter. Det känns ändå bra eftersom jag inte hetsätit. Höll på att få en hetsätningsattack imorse men det finns liksom ingen hetsätarvänlig mat här haha. Tryckte i mig några bär istället.
2. Känner av halsen igen och det känns för jävligt. Vill inte behöva ta ledigt pga sjukdom redan nu och vill speciellt inte behöva åka till sjukhus här. de kommer inte fatta att jag redan har haft det här tre gånger och behöver hjälp på riktigt nu.
Internetkrångel
Jag hade tänkt uppdatera igår men mamma loggade in och distraherade mig på skype och sedan dog min internetanslutning. Har haft panik hela morgonen för att få igång det. Snacka om att internet blir ens enda trygghet/kontakt med omvärlden när man inte är hemma på samma sätt längre.
Aja, jag kan ju som sagt inte väga mig här och vet inte om jag har gått ner i vikt men det känns faktiskt så. Min mage är nästan helt platt igen och igår kände jag mina höftben. Jag har ätit både frukost, lunch och middag när jag har varit här men jag småäter inte alls. Det känns verkligen som att jag har brutit den vanan och dessutom vågar jag inte hetsäta här. Bara det är väl egentligen en anledning för mig att stanna kvar här istället för att åka hem. Plus att jag egentligen vill vara kvar här men det känns jobbigt när jag hela tiden bara går och väntar på¨att mina halsproblem ska komma tillbaka. Kan liksom inte slappna av för en sekund. Jag vet att det låter töntigt men när jag får halsböld och verkligen itne kan pratta o knappt andas så blir jag helt sjukt "mammig". Som när man var liten och bara behövde bli omhändertagen haha xD
Aja, jag kan ju som sagt inte väga mig här och vet inte om jag har gått ner i vikt men det känns faktiskt så. Min mage är nästan helt platt igen och igår kände jag mina höftben. Jag har ätit både frukost, lunch och middag när jag har varit här men jag småäter inte alls. Det känns verkligen som att jag har brutit den vanan och dessutom vågar jag inte hetsäta här. Bara det är väl egentligen en anledning för mig att stanna kvar här istället för att åka hem. Plus att jag egentligen vill vara kvar här men det känns jobbigt när jag hela tiden bara går och väntar på¨att mina halsproblem ska komma tillbaka. Kan liksom inte slappna av för en sekund. Jag vet att det låter töntigt men när jag får halsböld och verkligen itne kan pratta o knappt andas så blir jag helt sjukt "mammig". Som när man var liten och bara behövde bli omhändertagen haha xD
Framme
Nu är jag äntligen på plats i mitt nya hem för nästan ett år framöver och då ska jag väl äntligen få lite tid över till att skriva här i bloggen. Allt känns bra här. Bra familj, bra plats (tror jag), snälla barn, en söt hund och ett fint hus. Men just nu känns det ändå fel. Jag har alltid varit väldigt självständig men nu inser jag hur mycket min familj betyder för mig. Det har gått typ två dygn och jag känner redan att jag kommer sakna ihjäl mig efter mina föräldrar och till och med den lilla skitstad som jag bor i. Dessutom är jag på helspänn hela tiden och väntar på att mina halsproblem ska komma tillbaka. Verkligen fel tillfälle! Men det blir nog bättre om ett tag. Jag vill ju verkligen göra det här och allt känns egentligen rätt. Jag skulle nog vilja kalla det här för skräckblandad förtjusning.
Jag har en känsla av att maten kommer gå bra när jag är här. Åtminstone nu i början. Jag har jättesvårt för att äta när folk ser mig, speciellt om jag inte känner dem så bra. Just nu är jag i och för sig själv här hemma men jag kan ändå kontrollera mig. Har ätit en knäckemacka idag och druckit en kopp te. Måste äta någonting för att de inte ska börja misstänka mig direkt. Har däremot ingen tillgång till våg för tillfället så jag får köpa ett måttband någon gång när jag åker in till Helsingfors.
Jag har en känsla av att maten kommer gå bra när jag är här. Åtminstone nu i början. Jag har jättesvårt för att äta när folk ser mig, speciellt om jag inte känner dem så bra. Just nu är jag i och för sig själv här hemma men jag kan ändå kontrollera mig. Har ätit en knäckemacka idag och druckit en kopp te. Måste äta någonting för att de inte ska börja misstänka mig direkt. Har däremot ingen tillgång till våg för tillfället så jag får köpa ett måttband någon gång när jag åker in till Helsingfors.
Mer gnäll
Just det. Måste bara få gnälla lite till. Nu när halsbölden och det kommer tillbaka hela tiden måste jag sluta röka. Cigaretter men framför allt den andra typen av röka. Inte för att läkaren ahr sagt det men jag vet ju egentligen att slemhinnorna blir mycket känsligare när man håller på med det och båda gångerna som jag ahr fått det här nu så har det varit efter intensiva rökperioder. Vill verkligen inte men hellre det än att uppleva det här en gång till. det är verkligen det värsta jag har varit med om och jag är ändå otroligt smärttålig. Aja, får prova att sluta med rökat på prov ett tag och om det fungerar då så tänker jag fortsätta med det uppehållet tills mina halsmandlar är borta.
Kaos - as usual
Det har ju gått väldigt bra med bloggandet den senaste tiden måste jag säga. Nej men de senaste veckorna har varit helt kaosartade för mig och jag har mått grymt dåligt bååde mentalt och fysiskt. Hatar egentligen att gnälla om sådant men jag orkar inte med det här längre.
Jag har verkligen ingen kontroll över maten. Jag går upp mer och mer i vikt hela tiden samtidigt som jag försöker peppa mig själv till att börja om på nytt och gå ner alla desa kilon. Det fungerade alltid förut men jag kan verkligen itne just nu. Min hjärna säger en sak men kroppen gör helt tvärt om, dvs äter.Det värsta är att jag oftast inte ens bryr mig. Visst vill jag ingenting hellre än att gå ner i vikt men jag har intenergin att ta tag i det nu när jag inte ens kan träna vilket leder mig in på nästa grej.
Halsböld! För tredje gången sedan i maj har jag nu fått olidligt ont i halsen och knappt kunnat andas. Kom precis från akuten där de fick tömma en gigantisk halsböld, igen. Som om det inte vore nog att jag får panik av känslan att inte kunna andas så är jag sjukt stressad. Flyttar ju till Finland om exakt två veckor. Känns sådär lagom roligt om halsbölden kommer tillbaka precisn är jag har kommit dit. Alternativet för mig är att operera bort halsmandlarna men frågan är om jag hinner innan jag åker och om jag isf hinner bli frisk igen innan jag ska flytta. Vill ju inte komma dit och ha tappat talförmågan direkt. Vilket dilemma. Det kanske låter som en liten grej men det är itne bara halsen som drababs utan man blir verkligen sjuk av det här och jag får på allvar dödslängtan varje gång det händer. Som om det itne räckte med att jag redan är deprimerad allt som oftast. Det blir inte bättre av att vara konstant sjuk.
Ursäkta gnället. Men var tvungen att få ur mig det här.
Jag har verkligen ingen kontroll över maten. Jag går upp mer och mer i vikt hela tiden samtidigt som jag försöker peppa mig själv till att börja om på nytt och gå ner alla desa kilon. Det fungerade alltid förut men jag kan verkligen itne just nu. Min hjärna säger en sak men kroppen gör helt tvärt om, dvs äter.Det värsta är att jag oftast inte ens bryr mig. Visst vill jag ingenting hellre än att gå ner i vikt men jag har intenergin att ta tag i det nu när jag inte ens kan träna vilket leder mig in på nästa grej.
Halsböld! För tredje gången sedan i maj har jag nu fått olidligt ont i halsen och knappt kunnat andas. Kom precis från akuten där de fick tömma en gigantisk halsböld, igen. Som om det inte vore nog att jag får panik av känslan att inte kunna andas så är jag sjukt stressad. Flyttar ju till Finland om exakt två veckor. Känns sådär lagom roligt om halsbölden kommer tillbaka precisn är jag har kommit dit. Alternativet för mig är att operera bort halsmandlarna men frågan är om jag hinner innan jag åker och om jag isf hinner bli frisk igen innan jag ska flytta. Vill ju inte komma dit och ha tappat talförmågan direkt. Vilket dilemma. Det kanske låter som en liten grej men det är itne bara halsen som drababs utan man blir verkligen sjuk av det här och jag får på allvar dödslängtan varje gång det händer. Som om det itne räckte med att jag redan är deprimerad allt som oftast. Det blir inte bättre av att vara konstant sjuk.
Ursäkta gnället. Men var tvungen att få ur mig det här.
