Min enda önskan

Om jag bara fick en önskan här i livet skulle det vara att jag någon gång kan älska mig själv för den jag är istället för att döma mig själv efter siffrorna på vågen.
 
Flertalet gånger har jag trott att jag blivit av med viktångesten för gott då jag känt mig så otroligt stark dessa perioder och jag har inte hatat mig själv då. Men så kommer det plötsligt tillbaka med full kraft. Starkare än någonsin. Och ungefär då vill jag bara lägga mig ner och dö. Idag är en sådan dag. Jag hatar mig själv över allt annat och som om inte det vore nog grubblar jag över allt annat också. Över det som varit och kunde ha blivit. Över alla de fel jag gjort här i livet och hur värdelös och oälskad jag är.
 
Nej, idag är ingen bra dag. Jag är PMS-svullen och har hetsätit. Skjut mig bara. 

Ett år

Det är nästan ett år sedan jag tog mig tid att skriva i bloggen sist och för en gångs skull tänker jag nte be om ursäkt för min frånvaro. Jag tror nämligen att den har hjälpt mig i min kämpiga väg bort från ätstörningen. Men nu känner jag ett behov av att skriva igen. Jag börjar sakta men säkert tappa fotgreppet igen och behöver ta stöd i skrivandet för att hantera det här. Hoppas att det fortfarande finns någon som tittar in är då och då och vill följa min resa igen.
 
Jag kan omöjligt sammanfatta allt som hänt det senaste året. Det har varit så omtumlande. Men jag ska, framför allt för min egen skull, försöka få ned det viktigaste på pränt. När jag slutade skriva väntade min andra runda i dagvården. Jag blev kvar i fyra veckor om jag minns rätt och har därefter gått till en psykolog en gång i veckan. Jag kände att jag kom på rätt spår igen under veckorna i dagvården och jag fick en ny inställning till livet trots att jag var så fruktansvärt inne i min svält när jag kom dit. Under sommaren var jag sedan i min hemstad och hade inget stöd alls men det gick väldigt bra trots allt. Jag klarade av måltiderna utan någon större ångest. Även hösten flöt på utan några större katastrofer även om det blev en del bakslag och träningen klarade jag inte av att trappa ned på. Bakslagen grundade sig i pojkväns-problem och sjuklig stress med skolan. Pokväns-problem som dessutom fick mig att försöka ta mitt liv. Jag vet att det är så otroligt svagt att göra någonting sådant för en killes skull men det handlade inte bara om det. Det var snarare droppen som fick bägaren att rinna över.
 
Nu har jag flyttat tillbaka till min hemstad och har inte länre någon hjälp från ABC eller någon annan ätstörningsenhet. Både jag och min psykolog trodde att jag var ganska stabil men efter att åter igen ha blivit sviken av en kille så föll jag in i några veckors svält (på grund av depressionen som kom som ett brev på posten) och även om det nu känns bättre så har jag svårt att bli stabil med maten igen. Jag försöker svälta, leva på enbart protein, kräkas och träna. Allt för att gå ned i vikt. Jag hatar mig själv. Jag är inte lika extrem som jag en gång var men det skrämmer mig att känna hur hatet mot mig själv än en gång smyger sig på. Svälten är inte extrem. Inte heller hetsätningarna eller träningen. Men jag vet att så länge hatet mot mig själv finns där kommer jag aldrig bli helt och hållet frisk.
 
Så. Det var en kort sammanfattning av ett långt år. Nu ska jag försöka uppdatera regelbundet igen.

Voi, voi

Tiden bara springer iväg. Samtidigt som den går plågsamt långsamt. Imorgon har jag min sista dag i frihet på väldigt många veckor då jag blir instängd i dagvården fram till sommaren. Det kommer bli så fruktansvärt kämpigt att försöka fixa den sista tentan samtidigt som jag kommer vara instängd där hela dagarna och dessutom vara något av ett nervvrak.

Nåja, idag är det valborg och jag ska trots pluffskänsla och den ständigt gnagande ångesten försöka njuta av gott sällskap och ha trevligt. Synd att jag just nu är upptagen med att störa mig på hur stor jag ser ut i den vita tröjan jag har på mig bara. Är så fruktansvärt trött på att aldrig kunna slappna av. Alltid är det någonting som stör och skapar ångest.

Trög

Nu har jag inte uppdaterat på några dagar, helt enkelt eftersom det inte händer någonting speciellt. I lördags skrev jag tenta i marknadsföring och sedan dess har jag försökt plugga till onsdagens tenta nästan dygnet runt. Men det är lättare sagt än gjort när kroppen är inställd på svält och hjärnan inte längre hänger med. Lättare sagt än gjort när ångesten så vänligt talar om för mig att jag är värdelös som sitter här och inte gör någon nytta och jag istället går ut och ångesttränar.

Har förlorat sex kilo nu och känner mig både lycklig och värdelös. Lycklig för att jag följer ätstörningen, min enda trygghet. Olycklig för att jag vet att jag har dagvården att se fram emot i slutet av veckan/början av nästa vecka. Jag är så fruktansvärt rädd för att gå upp allt men det är inte det värsta. Det värsta är att jag åter igen måste utmana min matskräck. Jag som kom så långt förra vändan i dagvården har nu glidit tillbaka till ruta ett och ännu lite till. Jag vill bara vara fri! Vill vara liten igen. Då var allting så enkelt och livet var en njutning. Mat var en njutning. Nu är det som om livet lämnat mig för gott. En levande död.


Tenta



Är det inte både komiskt och tragiskt att jag kämpar år ut och år in för att lyckas hålla en svält men när jag väl lyckas för första gången på länge vill jag bara komma ur det? Hur är det man säger? När du kan sluta vill du inte, när du vill sluta kan du inte.

Imorgon har jag omtenta i marknadsföring och därefter är det bara att ladda upp inför tentan i affärsredovisningen på onsdag. Jag är livrädd! Om jag kuggar den här omtentan kommer jag inte ha en chans att klara mig vidare till nästa kurs. Vad händer då?


Sertralin och inläggning

Idag har jag som sagt varit på läkarbesök och diskuterat allt mellan himmel och jord. 1,5 timme senare hade jag den officiella ångeststämpeln i pannan och ett recept på sertralin i handen. Känner mig så misslyckad även om jag förstår hur fel jag resonerar när jag tänker så.

Det här mötet etsade sig fast i mitt inre på flera plan. Jag tycker verkligen inte att det jag gör är särskilt allvarlig. Det har ju trots allt varit en del av mig i så många år. Men läkaren tyckte annorlunda. Hon såg på mig som att jag skulle falla död vilken sekund som helst och påpekade vilket under det var att jag fortfarande stog på benen efter de senaste veckorna. Hon tjatade om sjukskrivning och sedan mumlade hon någonting om inläggning. Ungefär där rasade min värld. Allt snurrade och resten är ganska suddigt. De vill som sagt ha in mig i dagvården igen men om inte det funkar pratade hon om att lägga in mig på avdelning eftersom tillståndet kan bli väldigt kritiskt väldigt fort. Jag fattar vekligen inte. Förstår inte vad som är så allvarligt att jag inte skulle kunna ta hand om mig själv. Jag är ju inte direkt smal heller!

Nej, så långt får det inte gå. Jag måste skärpa mig och ta tag i det här nu. Inläggning = erkänna allt för min familj. Det får inte hända. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Försöker tugga, försöker äta, försöker titta på mat utan att gråta. Men jag kan inte. Är inte tillräckligt stark.

Here we go again



Då var det dags igen. Dagvård! Tydligen är det inte okej att leva på endast lättkvarg och bär när man går i behandling och någonting annat hade jag väl inte trott heller. Men ändå. Jag är livrädd. Personalen kommer bara tycka att jag är misslyckad och patetisk som efter bara några få veckor blir inskickad igen. Som jag skrev tidigare: "Hur lyckades jag sätta mig i den här situationen?"

Har börjat gråta i affären två dagar i rad när jag skulle handla nu. Igår för att jag såg en avocado. Inte för att jag skulle köpa den eller ville ha den. Jag började verkligen gråta av att titta på den för att allt jag såg var kalorier och fett. Vilket värdefullt liv jag har, bokstavligt talat livrädd för en jäkla avocado. Idag var de bären jag brukar köpa slut så jag var tvungen att ta något annat. Började böla och halvt om halvt hyperventilera igen. Ingenting får rubba mina rutiner. Jag kan bara äta det jag känner mig trygg med och kan näringsvärdet på. Sjukt?


Skakar

När man inte längre kan avgöra huruvida kroppen skakar på grund av ångesten eller näringsbrist. Då är det illa. Det är ungefär där jag befinner mig just nu. Upp, ner, upp, ner och åter igen upp på vågen bara för att se att vikten inte har ökat från timme till timme. Fan också, förstår inte hur jag har lyckats sätta mig själv i den här skiten. Varenda vaken sekund går åt till att tänka på mat, vikt, utseende och liknande. Hade tre timmars föreläsning idag. Men tro ni jag hörde något av det föreläsaren pratade om? Nej för jag var upptagen med att fundera på hur fet jag kände mig under dessa tre timmar.

Inte konstigt att folk börjar undra varför jag är så disträ och frånvarande.

Svag



Skola, träning, handla. Det är ungefär vad som hunnits med idag. Ett intensivpass, ett medel/puls pass och lite spinning ändå är jag missnöjd trots ett grovt kaloriunderskott. Imorgon är det dags för terapin igen och jag vill verkligen inte. Jag har ju inte skärpt mig för fem öre då jag är rädd att hon ska försöka få in mig i dagvård igen. Jag har ingen kraft kvar till det.


Mättnad



Kom hem från ett tufft spinningpass för några timmar sedan och det är också den enda träning som blivit av idag. Mår så sjukt dåligt när jag tänker på det, känner mig lat. På vägen hem köpte jag liite naturgodis som jag egentligen inte ville ha under några omständigheter men jag är så rädd för mig själv och mitt beteende så jag ville väll bevisa för mig själv att jag kan äta utan att gå sönder inombords. Men det gick inte alls. Stoppade in en bit i munnen, fick panik och spottade ut. Slängde resten och nu är självhatet större än någonsin. Ska det vara så jävla svårt?

För övrigt är jag proppmätt, finns det någonting som mättar i små mängder så är det kvarg. Hatar att vara mätt men försöker tänka på det min behandlare i dagvården alltid tjatade om. "Mättnadskänsla är ett tecken på att du har gett kroppen vad den behöver. Det är bra och det går över". Äsch, vem försöker jag lura? Kommer aldrig lyckas ta till mig de orden.


Kontroll

Tänk om jag för sju år sedan hade vetat att det är omöjligt att kontrollera kaoset i ens liv genom att svälta. Tänk om jag för sju år sedan hade insett att ätstörningen är min värsta fiende, inte min bästa vän och trygghet. Någonting som jag inte ens har insett nu även om det må låta så. Kontroll är så viktigt i mitt liv och det hindrar mig från att bli frisk. Är så otroligt rädd att släppa taget om ätstörningen för att på så sätt tappa kontrollen över någonting som jag egentligen aldrig kunnat kontrollera.

Ibland funderar jag på hur allt hade varit om jag inte hade tagit det där första steget för så många år sedan. Om jag inte hade tänkt att jag är så mycket starkare än alla andra och inte skulle dras ned i skiten. Jag har alltid trott att jag är stark, fram tills nu då jag börjar inse att jag är en sann beroendepersonlighet när det kommer till allt här i livet.

Lite tankar som gnager och gnager så här på småtimmarna när det egentligen borde bli lite plugg gjort.


Kvarg

Kom hem från träningen för ungefär en timme sedan och det var som vanligt skönt att få svettas bort ångesten om än bara för en liten stund. Tyvärr börjar det som sagt få motsatt effekt på mig och efte unegfär 90 minuter fick jag verkligen kämpa för att hålla tillbaka ångestattacken. Fruktansvärt. Det värsta med att jobba på träningsstället är att det är omöjligt att freaka ur totalt utan att någon lägger märke till mig och vem jag är.

Har  tryckt i mig lättlvarg med kiwi och hallon nu. Mest för att övertyga mig själv om att jag faktiskt kan äta och för att slippa allt för mycket skäll i terapin på onsdag. Mätt och vill kräkas. Ska försöka låta bli eftersom det redan är ett kraftigt kaloriunderskott idag och jag hatar vätskesvullnaden efter att ha kompenserat.


Ruta ett



Jag har förstört allt. Allt mitt hårda arbete de senaste veckorna är förgäves. En månads dagvård och massor av terapitimmar bara för åter igen sjunka till botten och inse att jag aldrig någonsin kommer ta mig ur det här. Snart sju år ha det pågått och det lär fortsätta minst lika länge till. Jag är minst sagt tillbaka på ruta ett. Kan inte svälja ner någon mat alls för då kommer paniken. Kan inte lukta på mat för då känns det som att kalorierna fastnar i min kropp. Kan inte sitta helt stilla en sekund av dygnets timmar för då känner jag mig lat.

Välkommen till mitt personliga lilla helvete.


Ruta ett



Jag har förstört allt. Allt mitt hårda arbete de senaste veckorna är förgäves. En månads dagvård och massor av terapitimmar bara för åter igen sjunka till botten och inse att jag aldrig någonsin kommer ta mig ur det här. Snart sju år ha det pågått och det lär fortsätta minst lika länge till. Jag är minst sagt tillbaka på ruta ett. Kan inte svälja ner någon mat alls för då kommer paniken. Kan inte lukta på mat för då känns det som att kalorierna fastnar i min kropp. Kan inte sitta helt stilla en sekund av dygnets timmar för då känner jag mig lat.

Välkommen till mitt personliga lilla helvete.


Värdat



Jut hemkommen från mitt andra hem, friskis. Har jobbat där mellan nio och elva och sedan körde jag ett gympass själv också. Känns bra men inte tillräckligt bra, precis som vanligt alltså. Det blir nog en liten löprunda sedan också. För övrigt är jag för en gångs skull ganska lugn och det känns underbart. Inte tillräckligt lugn för att klara av att följa matschemat från behandlingen men nästan.


Städning på G

Har precis kommit hem efter ett intensivpass och känner mig lite lugnare i sinnet än tidigare även om "spöktankarna" finns i bakhuvudet och berättar hur dålig jag är som bara tränat 90 minuterr idag. Men jag ska försöka att vila benhinnorna nu och för en gångs skull distrahera mig själv genom städning istället för att ta på skorna och försöka springa bort ångesten.

Krig inuti mitt huvud

Regnet står som spön i backen och jag ska alldeles snart ge mig iväg till skolan för lite grupparbete. Vill helst dra täcket öve huvudet men nej, nu är det dags att rycka upp sig.

Följa behandlingen eller motarbeta den? Det är frågan som snurrar i huvudet varje vaken sekund av mitt liv. Jag har verkligen ingenting annat som upptar tankarna för tillfället och därmed ingenting annat att skriva om. Har inte följt listan på en vecka snart helt enkelt för att det känns alldeles för pressande. Har inte tid att sitta totalt sex timmar om dagen och bara försöka få i mig måltiderna.

Glömde nästan...





Har uppdaterat som en tok idag men så blir det när herr Ångest hälsar på. Jag glömde skriva det förut men min terapeut gav mig lite av ett ultimatum igår. En klar förbättring ganska snart eller så slänger de in mig i dagvården igen. Jag orkar verkligen inte med det en gång till. Inspärrad, övervakad, "tvångsmatad". Nej tack, det räckte gott och väl med fyra veckor förra vändan.


Grotekst

Nu, kära ni, ska jag dela med mig av min matdag. Det känns som att jag har ätit groteskt mycket men enligt matlistan de på enheten vill att jag ska följa är jag nere på svält. Åh jag är bara så fruktansvärt förvirrad.

10:00 1,5 dl lättfil med lite mindre än 1 dl musli plus en knäckemacka (enligt matlistan)

12:00 Två quornfiléer. Ett glas juice.

19:00 1,5 dl lättfil med musli. 1 glas juice.

21:40 1 dl havremjölk med några nötter.


Just det. Undra på mat. Jag börjar få starkare och starkare panik varje gång jag går in i en matvarubutik. Står på allvar och jämför kalorivärdet på cirka 100 olika knäckebrödspaket innan jag väljer vilken jag kan äta. Samma sak med alla andra varor också.

Träning utan glädje



Jag insåg just att jag nästan helt har förlorat glädjen för mitt största intresse, träninen! I grund och botten älskar jag att träna och det är den som har lyckats hålla mig över ytan så otroligt många gånger när jag bara har velat ge upp och sluta existera. Även under min ätstörningstid har jag tyckt att det varit roligt och mina trippelpass har varit baserade på glädje. Nu är det bara ångest, panik, tvångstankar och känslor av att vara värdelös som driver mig. Jag kommer gå under!

Var som sagt ute och sprang/gick en timme imorse. Nu har jag precis kommit hem från ett tufft friskispass samt en vända på gymmet.


Tidigare inlägg
RSS 2.0