Empty is pure

Allt är en ond cirkel. Ätstörningar leder till ångest som i sin tur leder till depression. Depression leder till självskadebeteende som ger ännu mer ångest och när cirkeln har gått runt så många varv att varken kropp eller psyke orkar mer är nästa steg självmordstankarna. För många är det slutstationen som äntligen bryter den onda cirkeln men för min del då? Jag valde att fortsätta leva i mitt privata helvete som mer och mer kretsade kring att kräkas, hetsa, skära.  Man skulle kunna säga att jag valde livet men gjorde jag verkligen det?

Det liv man lever i denna snurriga värld är inte ett värdigt liv men jag har på något sätt funnit en viss trygghet mitt i allt. Jag ville inte lämna mina ätstörningar och vill fortfarande inte men det finns en viss skillnad mot nu och då. På den tiden älskade jag mina ÄS över allt annat på denna jord. Jag tyckte att de gjorde att jag mådde bra men när jag i efterhand ser tillbaka på allt detta förstår jag hur nära det var att jag inte ens skulle ha varit i livet idag. Och trots att jag längtar tillbaka till den tiden och gör allt för att komma dit igen (märkligt, jag vet) så förstår jag innerst inne att allt var mycket värre än jag kan minnas.

Men nu har jag snurrat iväg lite och hoppat över väsentliga delar. Efter ett par år hade ätstörningen blivit så naturlig för mig. Det var inte konstigt längre och jag började slarva med att försöka dölja den. Så ja, jag blev påkommen. Det var den absolut värsta dagen i mitt liv då jag blev konfronterad av min mamma. Jag trodde och hoppades att livet var slut i den sekunden. Insåg att jag aldrig skulle kunna se henne i ögonen igen. Tiden gick. Jag blev faktiskt ofrivilligt bättre ett tag innan jag trodde att allt var glömt, började igen och blev såklart påkommen igen.  Efter det har jag haft ögonen på mig. Jag och min familj har gått igenom ett helvete men jag tror att de litar på mig nu vilket känns för jävligt. De har nämligen ingen anledning att lita på mig. Jag ljuger för alla jag älskar och hoppas innerligt att de aldrig ska behöva ta del av min mörka hemlighet igen. Det skulle krossa både dem och mig.

Jag plågar verkligen mig själv just nu. Tog precis på mig en kort klänning bara föratt verkligen känna hur fet jag är. Enda gången jag visar både armar och ben är om det är outhärdligt varmt (d.v.s utomlands) men det är motvilligt. Går nu runt här hemma och har ångest även om ingen kan se mig i de här kläderna. Passade också på att ta kort på min äckliga hetsmage och mina feta, gropiga lår. Står inte ut längre. Det finns ingenting som är fint på mig. Förra veckan hade konturerna i ansiktet kommit tillbaka men nu är de borta igen. Måste ha gått upp massor av kilon de senaste dagarna för detta är inte möjligt.

Till tåga på allt, hur tror ni att det blir med att inte äta något mer idag som jag skrev tidigare? Det går inte alls. Två sekunder efter att jag postat inlägget upplyste L mig om att vi ska äta thaimat och jag kommer inte undan. Vill som sagt inte bli påkommen av självaste chefen men ja. Jag är så arg och jag orkar inte med mig själv just nu. Det var länge sedan jag kände mig så otroligt ful

Jag har inte ens vågat väga mig igår eller idag. Jag har ätit så ofantligt mycket. Det värsta är att jag tänkte fasta hela denna vecka då jag vet att jag kommer äta onyttigt på söndag, åtta timmar på en flygplats inbjuder till överätning. Men nu har jag säkert gått upp allt som jag hade gått ner. Åh jag kommer bryta ihop. Har redan ätit choklad (hej PMS) idag men det får bli det enda. Imorgon får bli en matfri dag och på lördag ska jag äta pyttelite då L tar studentexamen då. Måste väga mig imorgon men vågar inte. Jag känner för att skära men jag ska inte. Inte nu. Inte precis innan sommaren när jag precis har fått allt att blekna bort.