Empty is pure

För första gången på länge har jag ångest istället för att känna mig likgiltig. För första gången på länge känner jag mig uppriktigt äcklad av mitt beteende istället för att fortsätta i samma banor utan att egentligen bry mig. Jag är stor som ett jävla hus och ser bara fett när jag ser mig i spegeln, Det bästa, eller möjligtvis det värsta, är att jag älskar det. Jag älskar att känna den här ångesten. Trots att den är outhärdlig betyder det ändå att jag har en chans att komma tillbaka dit jag en gång var. Ja, jag föredrar nog faktiskt att må dåligt men att känna mig tillfreds med min kropp än tvärt om.

Nu har jag ännu en faktor som motiverar mig. Har bokat en resa tillsammans med en kompis i juni. Längtar sjukt mycket men vill inte visa mig på stranden så här. Speciellt inte då min kompis är typ underviktig.

Oj, nu är det nog verkligen på tiden att jag lämnar ett litet bloggavtryck igen även om jag bara har ångestframkallande saker att skriva om. Sedan jag skrev sist har det bara gått utför. Jag har inte vägt mig men jag tror på allvar att jag har gått upp ett antal kilon. Jag har inte gjort någonting annat än ätit den senaste tiden. Det är som en stark drog som håller mig fången. Det ger mig sådan ångest att jag vill dö men jag kan inte sluta. Maten har mig i ett så starkt grepp att det känns som omdöden är en enklare utväg än att ta sig ur beroendet. Det måste väl ändå innebära att jag är ganska körd i huvudet?

Jag orkar inte med det här mer. För första gången i mitt liv känner jag verkligen hur starkt jag önskar att jag aldrig hade fastnat i det här. För första gången känner jag ånger när jag tänker tillbaka på första gången jag spydd, svälte mig själv, skar mig och så vidare. Jag inser hur dumma beslut jag har tagit men samtidigt vill jag inget hellre än att klamra mig fast vid beroendet, vill aldrig släppa det ifrån mig för jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem jag är utandet här helvetet. Det känns som om mitt liv skulle ordna sig om jag bara kunde ta mig tillbaka till den tidn när jag spydde som mest och mådde som sämst för då var jag lyckad. Jag var så nära mitt mål mot fullständig kontroll. Nu befinner jag mig i ett mellanting. Sjukare än någonsin men jag får ingenting för det. Varken kontroll eller viktnedgång. Det här måste upphöra nu. På ett eller annat sätt. Och att försöka bi frisk är inget alternativ så jag måste bara fortsätta sträva mot hur jag hade det i det tidiga stadiet av mina ÄS. hur sjukt det än må låta.