Empty is pure

Om jag bara fick en önskan här i livet skulle det vara att jag någon gång kan älska mig själv för den jag är istället för att döma mig själv efter siffrorna på vågen.

 

Flertalet gånger har jag trott att jag blivit av med viktångesten för gott då jag känt mig så otroligt stark dessa perioder och jag har inte hatat mig själv då. Men så kommer det plötsligt tillbaka med full kraft. Starkare än någonsin. Och ungefär då vill jag bara lägga mig ner och dö. Idag är en sådan dag. Jag hatar mig själv över allt annat och som om inte det vore nog grubblar jag över allt annat också. Över det som varit och kunde ha blivit. Över alla de fel jag gjort här i livet och hur värdelös och oälskad jag är.

 

Nej, idag är ingen bra dag. Jag är PMS-svullen och har hetsätit. Skjut mig bara. 

Det är nästan ett år sedan jag tog mig tid att skriva i bloggen sist och för en gångs skull tänker jag nte be om ursäkt för min frånvaro. Jag tror nämligen att den har hjälpt mig i min kämpiga väg bort från ätstörningen. Men nu känner jag ett behov av att skriva igen. Jag börjar sakta men säkert tappa fotgreppet igen och behöver ta stöd i skrivandet för att hantera det här. Hoppas att det fortfarande finns någon som tittar in är då och då och vill följa min resa igen.

 

Jag kan omöjligt sammanfatta allt som hänt det senaste året. Det har varit så omtumlande. Men jag ska, framför allt för min egen skull, försöka få ned det viktigaste på pränt. När jag slutade skriva väntade min andra runda i dagvården. Jag blev kvar i fyra veckor om jag minns rätt och har därefter gått till en psykolog en gång i veckan. Jag kände att jag kom på rätt spår igen under veckorna i dagvården och jag fick en ny inställning till livet trots att jag var så fruktansvärt inne i min svält när jag kom dit. Under sommaren var jag sedan i min hemstad och hade inget stöd alls men det gick väldigt bra trots allt. Jag klarade av måltiderna utan någon större ångest. Även hösten flöt på utan några större katastrofer även om det blev en del bakslag och träningen klarade jag inte av att trappa ned på. Bakslagen grundade sig i pojkväns-problem och sjuklig stress med skolan. Pokväns-problem som dessutom fick mig att försöka ta mitt liv. Jag vet att det är så otroligt svagt att göra någonting sådant för en killes skull men det handlade inte bara om det. Det var snarare droppen som fick bägaren att rinna över.

 

Nu har jag flyttat tillbaka till min hemstad och har inte länre någon hjälp från ABC eller någon annan ätstörningsenhet. Både jag och min psykolog trodde att jag var ganska stabil men efter att åter igen ha blivit sviken av en kille så föll jag in i några veckors svält (på grund av depressionen som kom som ett brev på posten) och även om det nu känns bättre så har jag svårt att bli stabil med maten igen. Jag försöker svälta, leva på enbart protein, kräkas och träna. Allt för att gå ned i vikt. Jag hatar mig själv. Jag är inte lika extrem som jag en gång var men det skrämmer mig att känna hur hatet mot mig själv än en gång smyger sig på. Svälten är inte extrem. Inte heller hetsätningarna eller träningen. Men jag vet att så länge hatet mot mig själv finns där kommer jag aldrig bli helt och hållet frisk.

 

Så. Det var en kort sammanfattning av ett långt år. Nu ska jag försöka uppdatera regelbundet igen.