Empty is pure

Man kan minst sagt säga att det stormar i mitt inre just nu. Jag vet inte vad som händer och som jag nämnde tidigare är ovissheten och oförmågan att känna igen sig själv värre än att faktiskt inse orsaken till sina känslostormar. Så är det åtminstone för mig.

Jag har varit ganska glad hela dagen men helt plötsligt kände jag en tyngd inom mig som bara växte och blev ännu tyngre. Tårarna rinner utan någon egentlig orsak och allt jag vill är att skära mig igen. Men jag vågar inte. Jag vågar inte ens göra det som tidigare har känts naturligt i min vardag längre.

Det känns som att jag just föll in i allt mörkt och oändligt igen. Ingenting kan göra mig glad. Inte ens glada minnen då de påminner mig om hur det en gång varit. Jag får dåligt samvete av att tänka på det förflutna. Jag får känslan av att såra mina föräldrar för att jag inte längre är samma person som för några år sedan.