Empty is pure

Det här har varit en konstig dag. Det har varit vemodigt och sentimentalt. Det är så förvirrande för jag ahr aldrig någonsin varit så deprimerad som jag är nu. Jag ahr aldrig mått så dåligt förr. Men ändå fick jag någon sorts "uppenbarelse" idag. För första gången på cirka tre år kände jag att jag inte ville leva det här livet längre. Jag kände att jag inte orkade mer och fick en rysligt äkta déja vu om hur det en gång var. Jag var lycklig. Men nu vet jag att när jag väl vill, åtminstone tänker tanken, att jag vill vara normal så går det inte. Jag kommer aldrig komma ur det här och jag orkar itne ens bry mig. Det blir nog bra. Så småning om.

"När du kan sluta så vill du inte, när du vill sluta så kan du inte" som de så vackert säger i min favoritfilm genom tiderna.

Inte nog med det här. Jag tog mig tid att läsa igenom min gamla dagbok idag och det fick mig att bryta ihop totalt. Som om det inte var nog med de problemen jag ahr nu så var jag bara tvungen att återuppliva de gamla minnena. Bland annat blev jag påmind om när mamma ringde BUP för något år sedan efter att ha kommit på mig med att spy. Vilken mardröm! Blev också påmind om alla de gånger jag faktiskt tänkt avsluta allt mitt lidande på allvar.

Förlåt om jag gjorde er andra ännu mer deprimerade nu men jag var bara tvungen att skriva av mig.