Empty is pure

Jag kan inte fatta det här. Jag klarade både teorin och uppkörningen på första försöket fast jag verkligen inte var förberedd då jag varit sjuk i typ en månad. I söndags kväll var jag och skar upp en halsböld och fick nytt penicillin (fräscht, jag vet) och i måndags fixade jag uppkörningen. Är faktiskt lite stolt men mest är det en lättnad för jag hade aldrig klarat av den pressen en gång till.

Tyvärr kan jag inte njuta av att allt verkar flyta på i mitt liv just nu eftersom det viktigaste av allt inte går som det ska. Har tränat två gånger på en månad. Jag brukar träna fast jag är sjuk men halsfluss känns inte som någon vidare bra idé att träna med. Inte kan jag spy heller på grund av den jävla halsen. Så allt jag gör är i princip att sitta stilla och äta utan att kompensera. Har förlorat alla muskler jag hade och känner mig fetare än någonsin. Armarna är värst. Jag klarar inte av att se mina armar. 18 år och gäddhäng. Väldigt sexigt måste jag säga. Not. Vill bara gå under jorden men det går ju inte. Jag måste istället ta tag i det här en gång för alla. Jag såg bilder av mig själv från år 2008 och jag såg till och med ganska bra ut. Måste tillbaka till vikten jag hade då.

Jag orkar inte skriva något långt och invecklat inlägg just nu men det här är min status just nu: fet, äcklig ful, arbetslös, halsproblemen har kommit tillbaka, kommer inte kunna andas typ imorgon, har uppkörning imorgon.

Känns alltid som att all skit kommer så lägligt för mig. Först innan studenten och nu innan uppkörningen som jag för övrigt är helt körd på. Kommer kugga både teorin och körningen.

Studentdagen var helt klart en av de bästa dagarna i mitt liv även om jag kommer sakna min klass så sjukt mycket. Tycker verkligen om dem. Men nu kan jag inte sluta fundera över vad jag ska göra den närmaste framtiden. Plugga direkt känns inte så lockande men det lutar nog kanske åt det i alla fall.

Hur som helst. Jag har gått upp i vikt! Ångest. I ärlighetens namn ska jag kanske säga att jag den senaste tiden itne riktigt har brytt mig. Livet har varit ovanligt enkelt och jag har nästan varit lycklig. Har inte haft så mycket tankar på att verkligen anstränga mig för att gå ner i vikt. Men nu är allt tillbaka. Idag vill jag bara lägga mig ner och dö. Vill inte visa mig offentligt men vad händer då? Jo, just idag ska jag bli fotograferad av tidningen. :(

Måste gå ner i vikt. Måste börja köra stenhårt efter regeln att bara äta när andra ser och för att inte väcka misstankar. Känner mig så otroligt äcklig och ful. Kul att jag var extremt fet på min egen student också.

Jag har inte vägt mig idag men jag har troligtvis gått upp i vikt. Känner mig helt uppsvälld idag och det är sjukt obehagligt. Men men, nu ska jag vara positiv. Imorgon tar jag studenten! Imorgon är jag för första gången fri och sitter inte fast i något system men i utbyte blir jag arbetslös. vad händer nu? Jag vet faktiskt inte. Plugga? Flytta? Jobba? Utomlands? Allt är otroligt ovisst men det känns ändå bra. Det känns bra att få börja leva på riktigt. Jag kanske till och med slipper den extrema form av depression jag brukar hamna i på hösten. Visst har det med så mycket mer än skolan att göra men nu får jag en chans att ändra på mina dåliga vanor och mönster.

Nu svamlar jag igen. Återkommer när hjärnan hänger med.

Jag tror att det hjälpte när jag fick skriva av mig och klaga lite för nu kan jag helt plötsligt både andas, svälja och prata. Nästan smärtfritt. Dessutom vägde jag mig nyss och jag har gått ner två kilo sen jag vägde mig sist och det var någon gång i slutet av förra veckan. Och då åt jag ändå äckligt mycket igår när det halsonda släppte men jag brydde mig inte ens för det var så skönt att vara sig själv igen. Älska antibiotika. Men det gör mig grymt sur att läkaren tänkte skicka hem mig utan att hjälpa mig över huvud taget. men hanskrev ut penicillin så fort han såg att jag höll på att få ett sammanbrott. haha, är jag så läskig när jag får sammanbrott?

Man kan nästan säga att jag fastar just nu och det är väl bra. Men just nu skulle jag hellre gå upp tio kilo här och nu än att fasta. Har troligen åkt på halsfluss. Sover konstant och har precis börjat penicillinkur. Det värsta är att det även kan vara en virusinfektion och då hjälper inte antibiotika. Jag får helt enkelt finna mig i att ha mer eller mindre konstant andnöd, slem i precis hela halsen som gör att jag pratar typ som en mongolid plus smärta i både öra och hals som verkligen ger panik. Förlåt, jag brukar aldrig gnälla över småsaker men jag tror verkligen på allvar att jag ska dö just nu. Jävligt kul att min student är på lördag också. Orkar inte existera när det är så här. Har itne tid heller. Uppkörning snart, studenten, måste dessutom till ungdomsmottagningen o testa mig. Men orkar inte röra mig ur sängen ens för några minuter.

Fick ett mindre sammanbrott när jag nyss kom på vad min kära vän sade till mig när hennes lilla snedtändning började lägga sig och hon istället började prata och öppna sig för första gången. Jag hade förträngt de orden men det kommer tillbaka.

"J, du är en bra vän men tillsammans är vi för trasiga. Tillsammans är vi för trasiga och du orkar inte med en sån som mig. Jag vet att du inte orkar med dig själv ibland. Du jobbar så hårt för att dölja det men jag vet. Jag vet allt även om du inte berättar det."

Det kanske inte låter som någonting speciellt men det gjorde så ont när hon sade det här. Vi har alltid vetat allt om varandra men vi pratar inte. Speciellt inte jag och nu var jag helt plötsligt tvungen att visa känslor. På ett sätt var det helt underbart att få rensa luften lite men fy vad jobbigt det var. Det jobbigaste som finns är att höra någon som rakt ut säger att man är trasig även om det är helt sant. Att höra att hon verkligen vet allt känns också jobbigt. Mestadels för att jag inte vill utsätta henne för det. Dessutom vill jag inte att hon ska tro att jag inte orkar med att bära hennes problem också för det gör jag. För en väns skull kan jag ju bära hela världen om det skulle behövas men för min egen skull är det svårare att orka med även de minsta saker.

Har ingen aning om vart jag vill komma med det här svamliga inlägget men jag ville nog mest skriva ner hennes kommentar. Av någon konstig anledning satte den verkligen djupa spår i mig. Trasig var ett så perfekt ord att beskriva oss med.

Jag vann ett av priserna och är numera cirka 3000 kronor rikare. Plus den extrema stoltheten att faktiskt vara den bästa skribenten på hela medieprogrammet i år. Det känns bra och med tanke på mitt urusla självförtroende behövdes den här pushen i rätt riktning. Skönt också att det lönar sig att anstränga sig lite då och då. Det andra priset spelade inte så stor roll men jag fick ett fint diplom i alla fall.

Detta firade jag såklart med att hetsäta rejält. Väldigt illa. Imorgon blir det träning, hosta eller inte.

Jag har fortfarande inte vågat väga mig. Men jag kan säga så här att min hetsätning sedan jag kom hem i lördags har itne varit att leka med. Speciellt idag eftersom jag har varit hemma från skolan. Har gått och småätit en massa skit precis hela dagen. Känns ju väldigt passande med tanke på att jag ska upp och visa mig på scenen i skolans aula idag. Det borde kännas bra eftersom det är en ära då jag har blivit nominerad till två pris av två möjliga på skolans medieprisgala där man dessutom kan vinna pengar. Textkommunikation och mediekommunikation. Hur som helst så känns det bara jobbigt att behöva visa sig. Håll tummarna för mig i alla fall.

Det värsta med att vara sjuk är att inte kunna träna. Jag brukar träna även om jag är risig men nu går det verkligen inte. Kan knappt andas och hostan sitter liksom ändå ner i bröstkorgen. Imorgon tänker jag dock strunta i det för jag vägrar att missa två veckors träning.