Empty is pure

Fick ett mindre sammanbrott när jag nyss kom på vad min kära vän sade till mig när hennes lilla snedtändning började lägga sig och hon istället började prata och öppna sig för första gången. Jag hade förträngt de orden men det kommer tillbaka.

"J, du är en bra vän men tillsammans är vi för trasiga. Tillsammans är vi för trasiga och du orkar inte med en sån som mig. Jag vet att du inte orkar med dig själv ibland. Du jobbar så hårt för att dölja det men jag vet. Jag vet allt även om du inte berättar det."

Det kanske inte låter som någonting speciellt men det gjorde så ont när hon sade det här. Vi har alltid vetat allt om varandra men vi pratar inte. Speciellt inte jag och nu var jag helt plötsligt tvungen att visa känslor. På ett sätt var det helt underbart att få rensa luften lite men fy vad jobbigt det var. Det jobbigaste som finns är att höra någon som rakt ut säger att man är trasig även om det är helt sant. Att höra att hon verkligen vet allt känns också jobbigt. Mestadels för att jag inte vill utsätta henne för det. Dessutom vill jag inte att hon ska tro att jag inte orkar med att bära hennes problem också för det gör jag. För en väns skull kan jag ju bära hela världen om det skulle behövas men för min egen skull är det svårare att orka med även de minsta saker.

Har ingen aning om vart jag vill komma med det här svamliga inlägget men jag ville nog mest skriva ner hennes kommentar. Av någon konstig anledning satte den verkligen djupa spår i mig. Trasig var ett så perfekt ord att beskriva oss med.