Empty is pure

Det finns nästan ingenting som jag saknar så mycket som mina höftben. Just nu är de begravda under masor av äckligt fett. Jag måste bli smal innan resan. Jag har två månader på mig men egentligen är det ännu mindre eftersom jag ska köpa studentklänningen snart. Jag måste vara smal då.

Träffade F på stan idag och drack te. Det var trevligt som vanligt. Det är alltid skönt att dela med sig av sina skruvade tankar utan att bli helt utdömd haha.

Vad är det egentligen för fel på mig? Jag får panikattacker för minsta lilla nu för tiden. Det är nästan patetiskt men jag kan inte hjälpa det. Som idag till exempel. Historieläraren ger oss en uppgift där vi ska jobba i grupp. Jag får panik och kan inte andas! Nog för att jag hatar grupparbeten men det kan man väl ändå kalla för överreaktion? I vilket fall så vägrar jag att göra det precis som jag vägrar att göra några muntliga framföranden nu under de sista månaderna. Bryr mig inte ens om betygen sänks. Jag är bara så less på att alltid få jobba i grupp med tröga och lata människor som inte fattar någonting och så ska JAG ansvara för att de får ett bra betyg genom att dra hela arbetet. Dessutom är jag typ folkskygg. Kan bara umgås med människor som jag väljer för tillfället. Ursäkta att jag låter så hård.

Den här dagen har gått åt helvete rent ut sagt. Jag har ätit som aldrig förr. Det enda positiva var att jag inte hade gått upp överdrivet mycket när jag vägde mig imorse men det har jag nog sabbat nu efter den här dagen.

För att säga någonting positivt så har jag en resa att se fram emot. Jag och J.V har kommit fram till att vi ska resa någon vecka innan studenten eftersom att det är billigare då. Eh, jag kanske redan har berättat det här?

Dessutom har jag kommit på att jag är sjukt dålig på att lägga upp bilder här. Jaja, en annan gång.

På ett sätt vill jag ingenting hellre än att flytta från mamma. Det är när jag är här hos hennes som jag misslyckas så grovt som jag har gjort de senaste dagarna plus att T är en riktigt plåga. Men jag kan inte, för mitt samvete tar emot. Jag hatar att ha ett samvete, Allt skulle vara så mycket enklare om jag bara tänkte på mig själv.

Undra på det. Vi fick göra ett EQ-test på psykologin igår (det är ett himla pratande om psykologi nu men aja). I vilket fall så hamnade ja gnästan så lågt man kunde komma på skalan. Pinsamt!

Har inte så mycket att berätta föruto matt ja ghar ätit ohejdbart igår och idag.

Jag har gjort det till en trend att misslyckas. Inte ens nu när jag har känt mig stark en period har det gått bra. Även om jag inte äter någonting på en dag så står vågen i princip stilla och det är så otroligt frustrerande. jag vill bara gå ner i vikt och det måste gå fort för ångesten håller på att ta över mig totalt, som om den inte redan har gjort det. Det blir inte direkt bättre av att jag inte kan spy när allt har gått åt helvete eftersom mamma är så otroligt vaksam. Jag vågar inte ens gå på toa en stund efter att ha ätit för att jag känner mig övervakad.

Jag orkar verkligen inte vara fet längre. Jag som lyckades gå ner så mycket i vikt för cirka två år sedan. Vad hände och varför lyckas jag inte nu? Nästa vecka tänker jag träna varje dag och äta minimalt. Jag struntar i att jag på allvar känner att min kropp börjar ta stryk av alla dåliga vanor och jag struntar totalt i om jag kollapsar. Någonting som jag däremot bryr mig om är att jag har psykologilektion imorgon. Vi börjar nu på allvar med området psykisk ohälsa och det tar så sjukt mycket på krafterna att sitta på de lektionerna och kväva en ångestattack. Det första jag gör efter psykologilektionerna är att låsa in mig på en toalett och hyperventilera. Inte trevligt. Till råga på allt har jag börjat skriva ett fördjupningsarbete om ätstörnignar, droger och medias påverkan i mediekunskapen. Varför var jag dum nog att välja det området? Jag kommer ändå inte klara av det.