Empty is pure

Jag har gjort det till en trend att misslyckas. Inte ens nu när jag har känt mig stark en period har det gått bra. Även om jag inte äter någonting på en dag så står vågen i princip stilla och det är så otroligt frustrerande. jag vill bara gå ner i vikt och det måste gå fort för ångesten håller på att ta över mig totalt, som om den inte redan har gjort det. Det blir inte direkt bättre av att jag inte kan spy när allt har gått åt helvete eftersom mamma är så otroligt vaksam. Jag vågar inte ens gå på toa en stund efter att ha ätit för att jag känner mig övervakad.

Jag orkar verkligen inte vara fet längre. Jag som lyckades gå ner så mycket i vikt för cirka två år sedan. Vad hände och varför lyckas jag inte nu? Nästa vecka tänker jag träna varje dag och äta minimalt. Jag struntar i att jag på allvar känner att min kropp börjar ta stryk av alla dåliga vanor och jag struntar totalt i om jag kollapsar. Någonting som jag däremot bryr mig om är att jag har psykologilektion imorgon. Vi börjar nu på allvar med området psykisk ohälsa och det tar så sjukt mycket på krafterna att sitta på de lektionerna och kväva en ångestattack. Det första jag gör efter psykologilektionerna är att låsa in mig på en toalett och hyperventilera. Inte trevligt. Till råga på allt har jag börjat skriva ett fördjupningsarbete om ätstörnignar, droger och medias påverkan i mediekunskapen. Varför var jag dum nog att välja det området? Jag kommer ändå inte klara av det.