Katastrof
Lite riskabelt att lägga upp egna bilder kanske men jag har ingen thinspo och vet faktiskt inte om jag bryr mig utifall familjen kommer på mig längre.
Jag har verkligen inte orkat skriva den senaste tiden. Rent spontant skulle jag säga att de senaste två veckorna har varit de värsta i mitt liv men ångrar mig snabbt när jag tänker på tiden då mamma kom på mig och den dagen T spårade ur totalt. Men i vilket fall, det här kommer inte långt ifrån. Visserligen har jag varit grymt duktig på att träna men vad hjälper det när jag trycker i mig kopiösa mängder mat? Absolut ingenting. Dessutom tror jag att jag är påväg att paja mina knän och mina höfter och leder gör sjukt ont men jag kan itne sluta träna eller ta det ltie lungnare! Jag struntar helt enkelt i om det blir värre.
Men nästa lördag åker jag i alla fall om inte askmolnet ställer till det för mig. Då ska jag supa skallen i bitar, röka och undvika mat så mycket det går. Jag inser att det låter lite bimboaktigt men jag vill befinna mig i en dimma. Jag är beredd att göra precis vad som helst för att bara få glömma de senaste veckorna. Eller snarare de senaste åren. Jag hatar att jag har blivit som jag har blivit. Tror att jag har skrivit det förut men jag älskar det här citatet från min favoritfilm (översatt till svenska). "När du kan sluta vill du inte, när du vill sluta kan du inte". Det stämmer så bra. Obehagligt bra! Jag förstår verkligen inte vart jag tappade kontrollen över situationen och bara gav upp mitt liv till förmån för det här ätstörda och vidriga livet.
Ursäkta bitterheten.
Sv: ja de får vi ta och göra! :D <3
hmm .. ja igår så var jag o J.L med S och hans kompisar och de känndes som att vi var luft. Det kanske låter lite lågstadiedrama men har man de jobbigt med annat så blir en sån sak värre :/
KraM<3
Det ska inte alltid behöva vara så. Se till att få en riktig timeout där borta nu!
