Empty is pure

Idag satt jag åter igen och tänkte tillbaka på hur allt började med mina ätstörningar och hur det till slut urartade i självskadebeteende. Hur jag blev den jag är idag och vilka faser jag har gått igenom under de senaste åren. Det finns så många minnen från dessa år som är obehagligt tydliga samtidigt som de känns diffusa och väldigt långt borta. Det går inte riktigt att ta på dem. Antagligen blir det så när man har gått in i en ny fas med nya utmaningar att tackla. När jag satt och tänkte kom jag på hur mycket jag har utvecklats och växt som människa sedan allt det här startade och sedan jag dessutom startade min första blogg. Samtidigt som jag har växt och utvecklat mina tankemönster har jag krympt emotionellt och det finns snart inte så mycket kvar att ta av. Det här livet har tärt så otroligt hårt på mig och den jag var från början existerar knappt längre. Ändå är jag inte beredd att ge upp det. Samtidigt som jag ser tillbaka på min värsta ÄS-period med skräck i blicken kan jag inte låta bli att längta. Jag längtar så otroligt mycket efter att nå den vikten som jag hade då igen. Jag måste klara det här nu. Jag måste komma på ett sätt att motivera mig själv så som jag gjorde de första åren.

Tror att jag ska försöka skriva ihop en liten historia om hur allt började någon dag.