Empty is pure

Det känns konstigt att behöva stå på egna ben nu för tiden. För att fortsätta i det bildliga språket så kan man väl säga att jag alltid har haft ganska bra balans, lärde mig att stå tidigt för att slippa vara beroende av andra. Fallen har varit många och kontrollbehovet har fått sig en törn allt för många gånger. Men hur ska jag veta om jag någonsin kommer stå stadigt istället för den här vacklande balansgången mellan ångest och lycka? När ska jag sluta falla varje gång någon ger mig en liten knuff? Antagligen aldrig. Jag kommer alltid att vara skör men jag måste lära mig att hantera det. Jag har inte tid att vara lättpåverkad. Min obeslutsamhet gör att min vikt står ständigt stilla och jag orkar inte med det mer.

För att sluta med flummandet nu så kan jag ju passa på att berätta att jag snart har operationstid. Kommer knappt kunna äta på flera veckor. Kanske är det en bra bbörjan för att jag i framtiden ska sluta vackla.