Rosario är död
Rosario är död. Är det någon mer än jag som har läst den boken? För er som inte har läst den kan jag säga att den handlar om sexturismen i framförallt Filippinerna. Det vill säga barnprostitution. De flesta som har läst den brukar kommentera genom att berätta hur tårarna forsade under tiden de läste. Jag kommenterar genom att säga att den var så fruktansvärt hemsk att jag inte fällde en enda tår. Lite märkligt kanske. Jag gråter hela tiden, speciellt när jag läser eller ser på film. Den här boken var däremot för vidrigt hemsk för att jag ens skulle få fram några känslor. Tomheten talade.
Hur som helst. Det jag ville komma till var att jag för en sekund glömde mina egna problem. Glömde var kanske att ta i men de kändes mindre väsentliga och framförallt kände jag mig så patetisk, vidrig och hemsk som ens orkar tänka på mina ätstörningar när barn säljs som sexslavar i andra länder. Självklart är det värre men frågan som jag ställer mig är varför man alltid förminskar sina egna eller sina vänners problem bara för att man inser att det finns de som har det värre? Varför skulle min sjukdom bli lättare att hantera bara för att någon annan lever i en 1000 gånger värre situation? Det vore ju fruktansvärt om det var så att jag skulle kunna må bättre för att någon annan lever ett helvetiskt liv. Det skulle ju verkligen vara ren egoism. Jag hatar att bo i ett land (Sverige) där det inte är okej att må dåligt eller uttrycka vad man känner om man inte är beredd på att få en lång föreläsning om hur det ser ut i resten av världen. Jag vet redan det och jag lider med de människorna som bor i den typen av förhållanden men jag blir inte frisk av att folk berättar det för mig.
