Empty is pure

Jag förstår inte vad som händer med mig. Ilskan kryper inom mig. Smyger sig på när man minst av allt skulle kunna förutspå dess ankomst. Ständigt denna ilska! Gråten har bytts ut mot ilskeattacker som är svåra att kontrollera, än svårare att dölja. Den nedstämda, hyperventilerande ångesten var lättare att hantera. Det går åtminstone att ta ut på sig själv. Den agressiva ångesten är värre. Den går inte att ignorera, går inte att hålla inom sig på grund av känslan av att man snart kommer bryta samman. Det går heller inte att ta bort den genom att fysiskt attackera sin egen kropp för det hjälper inte. Värst av allt är att den faktiskt tvingar mig att känna något. Min vanliga ångest innebär mest tomhet och en overklighetskänsla som faktiskt, tro det eller ej, kan vara ganska behagligt när man har lärt sig att stå ut med den värsta biten. Vart vill jag egentligen komma med det här? I ärlighetens namn har jag ingen aning men det kändes bra att säga det. Kändes bra att få förklara det som jag inte kan säga öppet till människorna i min omgivning. Skrivandet har alltid varit någonting ångestdämpande och trösterikt för mig.