Min historia, del tre
Allt är en ond cirkel. Ätstörningar leder till ångest som i sin tur leder till depression. Depression leder till självskadebeteende som ger ännu mer ångest och när cirkeln har gått runt så många varv att varken kropp eller psyke orkar mer är nästa steg självmordstankarna. För många är det slutstationen som äntligen bryter den onda cirkeln men för min del då? Jag valde att fortsätta leva i mitt privata helvete som mer och mer kretsade kring att kräkas, hetsa, skära. Man skulle kunna säga att jag valde livet men gjorde jag verkligen det?
Det liv man lever i denna snurriga värld är inte ett värdigt liv men jag har på något sätt funnit en viss trygghet mitt i allt. Jag ville inte lämna mina ätstörningar och vill fortfarande inte men det finns en viss skillnad mot nu och då. På den tiden älskade jag mina ÄS över allt annat på denna jord. Jag tyckte att de gjorde att jag mådde bra men när jag i efterhand ser tillbaka på allt detta förstår jag hur nära det var att jag inte ens skulle ha varit i livet idag. Och trots att jag längtar tillbaka till den tiden och gör allt för att komma dit igen (märkligt, jag vet) så förstår jag innerst inne att allt var mycket värre än jag kan minnas.
Men nu har jag snurrat iväg lite och hoppat över väsentliga delar. Efter ett par år hade ätstörningen blivit så naturlig för mig. Det var inte konstigt längre och jag började slarva med att försöka dölja den. Så ja, jag blev påkommen. Det var den absolut värsta dagen i mitt liv då jag blev konfronterad av min mamma. Jag trodde och hoppades att livet var slut i den sekunden. Insåg att jag aldrig skulle kunna se henne i ögonen igen. Tiden gick. Jag blev faktiskt ofrivilligt bättre ett tag innan jag trodde att allt var glömt, började igen och blev såklart påkommen igen. Efter det har jag haft ögonen på mig. Jag och min familj har gått igenom ett helvete men jag tror att de litar på mig nu vilket känns för jävligt. De har nämligen ingen anledning att lita på mig. Jag ljuger för alla jag älskar och hoppas innerligt att de aldrig ska behöva ta del av min mörka hemlighet igen. Det skulle krossa både dem och mig.
Sv: det kommer jag verkligen ihåg. Vi har varit i ett jävla helvete rent ut sagt för jag tror iaf att det har blivit mycket bättre nu för oss båda två men vi är fortfarande i helvetet men ja du förstår nog vad jag försöker säga, jag och ord haha.
Ja ett tag så gick det ju inte en dag utan att man var där och pillade med rakbadet eller vad man nu hade... jag är glad att det är mitt förflutna, men som sagt så har jag ju inte slutat helt. Det är verkligen svårare än vad jag trodde. Hur kan det ens vara svårt att sluta skada sig själv?
Kramar<33
Jag vet inte riktigt hur jag hamnade här (sena nätter + tristess + det där dumma suget efter att läsa proanabloggar som leder en hit och dit och simsalabim så hamnade jag här) men jag kan inte låta bli att häpnas över att dina ord är så mitt i prick, exakt så som det är för mig.
"Efter ett par år hade ätstörningen blivit så naturlig för mig. Det var inte konstigt längre och jag började slarva med att försöka dölja den. Så ja, jag blev påkommen. Det var den absolut värsta dagen i mitt liv då jag blev konfronterad av min mamma. Jag trodde och hoppades att livet var slut i den sekunden. Insåg att jag aldrig skulle kunna se henne i ögonen igen. Tiden gick. Jag blev faktiskt ofrivilligt bättre ett tag innan jag trodde att allt var glömt, började igen och blev såklart påkommen igen. Efter det har jag haft ögonen på mig. Jag och min familj har gått igenom ett helvete men jag tror att de litar på mig nu vilket känns för jävligt. De har nämligen ingen anledning att lita på mig. Jag ljuger för alla jag älskar och hoppas innerligt att de aldrig ska behöva ta del av min mörka hemlighet igen. Det skulle krossa både dem och mig."
Man kommer till en punkt där det onaturliga känns naturligt och man inte riktigt orkar bry sig, åtminstone tror jag det. Och vad jag vill ha ut av det här har jag verkligen ingen som helst aning om.
Kram, eller nåt.
