Empty is pure

jag har gått upp 0,4 kilo i helgen och det är verkligen inte okej. Och hur hanterade jag det beskedet? Jo, jag "firade" min viktuppgång med att äta ännu mer. Jag är äcklig! Nu får det vara nog. Två kilo till så är jag till och med långt under min första målvikt. Hur svårt kan det vara egentligen?

i lördags var det som sagt fest och jäklar vad jag kommer sakna de här människorna när jag åker hem. Många hade jag träffat förr och några var nya ansikten men de är så jäkla goa och sjukt roliga. Jag hatar som sagt sociala tillställningar med mycket folk men för en gångs skull har jag hittat en stor grupp där jag är bekväm och då är det dags att åka. Någonting positivt är i alla fall att jag nyss såg bilderna från helgen som kommit upp på kära gamla facebook. Jag jämförde dem med bilder från förra sommaren och såg att mitt ansikte faktiskt var smalare. :D Great. Dubbelhakan borta, check. Nu är det gäddhänget, äckellåren och putmagen kvar.

Gör som så att del två kommer redan nu så att uppdateringen hålls igång lite idag.



Jag vet inte exakt varför mattan drogs undan för mig just då och jag vet inte heller exakt när det hände men det var någon gång i mitten eller slutet av högstadiet. Portionerna blev allt mindre, träningsdoserna blev allt högre och i takt med att vågen visade mindre började också komplimangerna strömma in. Jag kände mig oövervinnerlig. För en gångs skull hade jag kontrollen över mitt eget liv. Jag hade funnit vägen till lyckan. Trodde jag!

Euforin blev kraftigare när jag för första gången tog ”mod” till mig att kräkas.  Jag glömmer aldrig någonsin vad jag tänkte sekunderna innan då jag övervägde att göra det. ”Jag kommer inte fastna för jag är starkare än alla de andra som gör detta”. Sagt och gjort. Jag minns vad det var. Första gången jag spydde var det chips. Så stolt och lättad som jag var efteråt har jag inte varit sedan dess. Jag trodde att jag från och med den dagen kunde äta och ändå bli smal. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Min plan fungerade till en början.

Kilona rasade. Jag blev peppad. Människor kommenterade att jag blivit smal och även om de menade på ett negativt sätt så var jag lycklig. Lycklig över att äntligen ha lyckats. Tyvärr insåg jag inte vilka risker jag tog, och fortfarande tar. Kräkandet tog över mitt liv. Så fort jag hade svalt något så var jag tvungen att få upp det igen. Det spelade ingen som helst roll om det så bara var en tugga av ett äpple. Det skulle helt enkelt upp igen. Nästa steg: Självdestruktivitet, pro ana och energibrist.

Nu är det exakt ett kilo kvar till mål nummer ett och det är som sagt mitt viktigaste mål. Minus 0,3 kilo från igår.

Idag ska jag på inflyttningsfest hos N så uppdateringen här kommer att bli lidande men det ska bli roligt ikväll. Jag är rädd på ett sätt för jag måste vara social med massor av nya människor vilket inte är min starka sida men det ska nog gå bra. Hoppas jag! Lite att dricka på det så är det lugnt haha. Nej men jaag vet inte hur jag ska göra för jag har inga planer på att äta idag men jag vet att det blir en del dricka ikväll. Hm jag får ta det lite lugnt helt enkelt.

Det är svårt att säga när allt började. När gick jag från att vara den spralliga, bekymmerslösa och levnadsglada flickan till att bli ett monster som är beredd att offra allt för att uppnå ett omöjligt ideal? Jag har ingen aning. Vad jag vet är att många saker har påverkat och att det är absolut nödvändigt för mig att skriva ner min historia. Här kommer del ett, bakgrunden till varför mitt liv är som det är just nu.

Mitt tidigaste minne är när jag var liten. Jag var inte tjock men fortfarande rundare och framförallt längre än mina klasskompisar. Jag tänkte inte så mycket på det förrän kommentarerna började rulla in. Barn kan vara elaka, inte med mening, men de drar sig inte för att säga exakt vad de tycker och tänker. Jag är uppfostrad till att visa mig stark och att låtsas som att ingenting rör mig i ryggen. Men innerst inne sätter sådana saker djupa spår. Jag kan fortfarande se tillbaka på den tiden och känna mig som ett missfoster.

Efter detta sviker minnet och allt jag vet är att mina komplex växte sig större i takt med att självförtroendet sjunker. Men mina ätstörningar skulle inte komma att framträda förrän i 12 till 13-årsåldern. Det började oskyldigt med desperata bantningsförsök och höll sig på den nivån ytterligare ett år eller så sedan brakade helvetet lös. Det var då mitt liv föll samman och hela mitt inre slogs i spillror. Mer om det i nästa del av historien.

Jag har skrivit om pro ana förr men jag känner att det är dags igen. Det är dags att förklara för alla vart jag står ännu än gång. Kort fattat så hatar jag pro ana helt enkelt för att det är ett förnekelsestadium. Det finns ingen som väljer sin ätstörning. Det finns de som är sjuka och kallar sig pro ana, de kommer så småningom inse att det är ett patetiskt begrepp. Dit hör jag. Jag har definierat mig som pro ana i det tidiga stadiet av mina ÄS men skäms nu över att säga det. Sedan finns det de människor som har en önskan om att bli smala och kallar sig pro ana utan att fatta vad de pratar om. Människor som inte förstår att det är en sjukdom, människor som inte förstår att man inte kan "ge" sig själv en ätstörning. Det stör mig så ofantligt mycket. Det känns som att dessa människor drar en skugga över alla oss som lider och bidrar till att vi känner oss värdelös och patetiska.

Min blogg kan absolut vara triggande på många sätt och ibland skriver jag kanske på ett förskönande sätt men jag inser att det här är ett helevete. Det finns ingenting vackert med att ha ÄS. Jag vill inte bli frisk men det har ingenting med pro ana att göra. Det handlar om att jag är rädd. Livrädd för att söka hjälp och behöva öppna mitt hjärta. Livrädd för att inte bli tagen på allvar. Livrädd för att förlora det enda som känns verkligt och tryggt för mig. För vem är jag egentligen utan min ätstörning? Jag vet inte längre och det skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vågar inte ta reda på sanningen.

Mest av allt lider jag med de som kallar sig för pro ana. Jag lider eftersom jag vet att de inom en snar framtid kommer trilla dit rejält och att det snart är för sent. Jag önskar att man kunde få dem att vakna och förstå att de borde fly medan de fortfarande kan och jag önskar att de slipper bli som mig. En föredetta pro ana som numera är en fulländad bulimiker utan framtid.

Har precis kommit hem från en trevlig stund med den tyska utbytesstudenten. Synd att jag inte kommit på hur trevlig hon är förrän nu när jag snart ska åka hem igen. Men någonting sensationellt har hänt. Jag hade på mig t-shirt när jag träffade henne. Jag minns inte ens när jag hade en vanlig, tight t-shirt senast. Brukar inte ens kunna ha det när jag är själv hemma utan att känna obehag och ångest. Men inte nog med det, jag hade jeans till! Jeans och kortärmad topp. Det låter fjantigt men det har verkligen inte hänt på flera år och det känns så jäkla bra att jag lyckades en gång även om jag kanske aldrig kommer göra om det.

Jag har gått upp 0,2 kilo från igår men jag är glad. Inte för att jag har gått upp i vikt förstås utan för att det inte var mer än två hekto. Så som jag hetsåt igår borde jag ha gått upp minst ett kilo. Nya tag nu. Snart ska jag iväg och "fika" med en kompis. Det innebär att jag ska dricka kaffe och jag måste ställa in mig redan nu på att jag absolut inte får ta någonting mer.

Igår grät jag mig själv till sömns, bokstavligen talat, vilket jag inte gjort på mycket länge. Nu låter det som att någonting otroligt allvarligt har hänt men nej då. Det är bara jag som gått och blivit överkänslig. Började tänka på hur det kommer bli nästa söndag när jag åker till flygplatsen. Hur kommer det blir att försöka säga hej då till barnen och min älskade hund? Hur kommer det bli att lämna en hund som är beroende av mig i sticket (ja, jag har en sjukt stark kärlek jäntemot djur)? Hur kommer det kännas att lämna ett ställe där jag precis har lyckats skaffa mig ett liv? Det var svårt att riva upp allt och lämna Sverige, nu blir det lika svårt att riva upp allt och lämna det här landet. Ungefär där någonstans brast det och jag kunde inte hålla tillbaka  tårarna.

Äntligen! Jag har gått ner 0,6 kilo från igår och har nästan exakt ett kilo kvar till mitt första och viktigaste mål. Detär nämligen min gamla vikt som jag har strävat efter i två års tid. Det var välbehövligt. Igår höll jag på att bryta ihop för att det stod stilla hela tiden. Tyvärr firade jag denna framgång med att äta! Äckligt men sant. Det kommer antagligen synas på vågen imorgon men jag ger inte upp. Jag ska ner ett kilo till, till att börja med.

Det konstiga är att jag är långt ifrån lika smal som när jag vägde så här mycket förra gången. Jag ser fortfarande asfet ut och mina höftben syns nästan inte alls. Förra gången stack de ut massor. Inte okej.

Jag är så fruktansvärt frustrerad just nu. Jag har gått ner 0,1 kg sedan igår och sedan i lördags har jag gått ner 0,2 kg totalt. Trots att jag nästan inte har ätit! Jag hatar att komma till viktplatåer där man bara står stilla hur länge som helst för det är riktigt svårt att hålla motivationen uppe då. Finns det något jag kan göra föra tt gå ner snabbare nu eller är det bara att vänta tills man har kommit förbi platån? Åhh det här måste gå över fort för jag står inte ut längre. Vill se resultat nu på en gång.

Men jag fortsätter att kämpa. Jag har visserligen ätit lite ris idag men jag spydde efteråt. Däremot fick jag nog inte upp mer än hälften.

Hela den är dagen är åt helvete rent ur sagt. För det första visade vågen exakt samma vikt som igår och även om jag inte har hetsat idag har jag ätit lite utan att spy så det är tillräckligt för att jag ska gå upp i vikt tills imorgon. Jag har visserligen tuggat och spottat ut det mesta men inte allt. Så nu är jag livrädd för morgondagens vägning. Får inte tappa motivationen nu när det väl har känts bra under en period! För det andra är det riktigt dåligt väder här. En liten löjlig sak egentligen men jag blir trött och grinig när det är mörkt ute och det påverkar min motivation med maten också.

Slutligen...ingen har väl missat att en av Islands alla vulkaner har fått utbrott igen? Kan det aldrig hända i januari eller något när man inte behöver ta sig någonstans i alla fall? Jag måste verkligen hem om två veckor för jag är bara ledig en dag innan jag börjar jobba och jag vill inte vara här en dag till om jag inte måste. Är dessutom orolig att det håller i sig ända till Turkietresan...

Här kommer en uppdatering angående grillningen. Det gick helt okej. Eftersom jag inte äter kyckling eller korv så kom jag undan med lite sallad och en tredjedels majskolv. Men nu ska ni få höra någonting som inte kan vara helt normalt. Efter maten kände jag mig mätt och fick ångest så jag bestämde mig för att gå ut och springa i skogen. Men vad gör jag? Jo, jag springer typ 100 meter, går upp en bit i skogen och spyr upp det jag hade ätit innan jag gick ner igen och fortsatte med min springrunda. Verkligen inte normalt att spy upp sallad som knappt innehåller kalorier men jag är nöjd över att jag gjorde det.

Springrundan var konstigt. Vissa stunder blev jag så triggad av ångesten att det gick bättre än vanligt, andra stunder började jag hyperventilera av ångesten så jag var tvungen att sätta mig ner. Till slut orkade inte benen bära mig längre så jag gav upp. De skakade och det kändes som att jag skulle ramla ihop vilken sekund som helst. 

Grillning på gång här hemma! Det är inte okej på något sätt men jag ska komma undan denna fettdrypande middag. Däremot vet jag inte hur än. Av någon märklig anledning är både O och A ganska misstänksamma. Om de inte har sett mig äta på länge frågar de alltid "Har du verkligen ätit ordentligt idag?" eller liknande. Jag förstår verkligen inte varför. Det är ju verkligen inte så att jag är oroväckande smal eller tränar överdrivet mycket just nu. Så, kontentan är att jag inte vet hur jag ska göra för att slippa äta så mycket vid middagen för jag kan inte spy när alla är hemma. Får fundera på det, återkommer med uppdatering.

Idag fick jag äntligen chans att väga mig igen. Jag hade visserligen ätit väldigt, väldigt lite innan vägningen men strunt samma. Sedan i fredags har jag gått ner 0,6 kilo vilket innebär att jag har mindre än två kilo kvar till mål nummer ett. Men det är konstigt för jag känner mig mycket tjockare nu än jag har gjort tidigare när jag har legat på den här vikten. Imorgon kommer jag antagligen ha gått upp i vikt då jag har ätit en muffins idag utan at spy och efter det har jag "ätit" bröd. Med ätit menar jag att jag har tuggat och sedan spottat ut brödet men man får ju ändå i sig lite kalorier.

Idag har jag också haft rejäla yrselkänslor till följd av kaloriunderskott och det känns underbart. Varje gång jag reser mig svartnar det nästan för ögonen och mina ben börjar kännas svaga. Jag borde tycka att det är obehagligt men det känns snarare som att jag har hittat mitt sanna jag igen. Min hjärna har återförenats med min själ på något sätt. Även om jag har gått upp några hekto imorgon måste jag komma ihåg att jag faktiskt har gått ner sju kilo från min högsta vikt och fem kilo de senaste tre månaderna.

Idag känns det som en dålig dag. Jag har inte kunnat väga mig eftersom alla är hemma och jag känner mig jättetung. Känns som att jag har gått upp massor i vikt och idag är jag ätit cirka 550 kalorier. Alldeles för mycket! Det värsta är att det var fem hundra kalorier på ren skit. Efter det åt jag liite till men tror att jag lyckades spy upp allting. Jag är fortfarande jättemotiverad men bävar för att väga mig på måndag. Tror att jag kommer ha gått upp massor.

Just nu har jag en fruktansvärd ångest. Imorgon ska jag med O (yngsta barnet) och se på när han spelar match. Det fick jag veta tidigare i veckan. Men inte förrän nu berättade mamman att jag ska dit för att stå i cafét och sälja fika imorgon. Och hur i helvete tänkte hon när hon bestämde sig för att skicka sin icke finskspråkiga au pair för att agera säljare? Det låter som en liten grej men jag hatar att ha allas blickar på mig och framför allt så hatar jag att känna mig inkompetent, blåst och allmänt dum. Känns som att jag kommer bryta ihop och börja gråta mitt under matchen imorgon. Plus att jag inte orkar stå där och servera massa flottigt, äckligt fika i flera timmar när jag inte har ätit något själv. Jag hatar det här och jag vill bara hem just nu.

Haha, idag var jag förresten i butiken för att inhandla dricka tills nästa helg då jag inte har bilen så mycket nästa vecka. Klockan var tio på morgonen och det var jag plus alla pensionärer och barnfamiljer. Kände mig som en utstirrad alkolist när jag lassade upp burk efter burk på bandet. xD Pinsamt!

Jag har gått ner 0,3 kilo från igår. Inte mycket men å andra sidan har jag nog inte så mycket mer vätskevikt jag kan förlora så då går det lite långsamare. Hoppas på att gå ner 0,4 kilo tills imorgon för då har jag bara två kilo kvar till mål nummer ett. Det känsns dock som att jag kommer ha gått upp i vikt. Precis som igår känns det som att jag har hetsat trots att jag inte har det. Det jag har ätit idag är mozzarellaost som jag sedan spydde upp. Om jag räknar med att några kalorier stannade kvar i kroppen borde jag hamna på cirka 100 kalorier idag.

Förresten, bara jag som tycker det är lite komiskt med den typen av bild som jag har lagt upp i det här inlägget? Det ser så glamouröst ut men hur glamouröst är det egentligen med kräk i håret, på fingrarna, i ansiktet, en helt nedspydd toalett, såriga knogar, trasig hals o.s.v? Kan den här typen av bilder påverka lättpåverkade unga tjejer och killar då de luras att tro att det är någonting fint med ätstörningar när det i själva verket är det mest smutsiga, lögnaktiga och pinsamma man kan drabbas av? Det finns många frågor men inte lika många svar.

Jag tänkte precis skriva att jag har hetsätit idag men när jag tänker efter så har jag faktiskt inte det. Det är bara så att mitt sjuka jag börjar komma fram igen då jag börjar inbilla mig at tjag har hetsätit då jag i själva verket knappt har ätit alls. Idag gjorde jag i ordning havregrynsgröt som jag inte klarade av att äta upp på grund av ångest. Sedan åt jag en pyttebit fetaost för att visa familjen att jag äter något. Mer tänker jag inte äta idag. Dessutom visade vågen 0,7 kilo mindre imorse än den gjorde igår och därmed är jag långt under smärtgränsen.

Nu gäller det bara att hålla motivationen uppe så jag inte tror att jag kan börja äta mer bara föra tt jag har gått ner några kilo. Det känns verkligen som att jag har ätit mycket idag och drför går jag nog upp i vikt tills imorgon men hoppas inte. Det här måste hålla i sig. Jag vill inte äta längre. Jag hatar mat...ska jag i alla fall inbilla mig när hetssuget återvänder. För förr eller senare kommer det tillbaka även om det går bra just nu.

Jag har bara gått ner 0,1 kilo från igår trots att jag skötte mig. Men jag är motiverad i alla fall. Däremot är ajg lite orolig för morgondagens vägning då vi var bortbjudna idag. Jag åt en halv karelsk pirog utan smör men har helt sjuk ångest. Det känns som att den pirogen kommer få mig att gå upp tio kilo tills imorgon. För övrigt har jag ätit en tallrik havregrynsgröt idag plus pyttelite glass som jag spydde upp tack och lov. Håll tummarna för att jag inte har gått upp imorgon. Ett hekto till så är jag under smärtgränsen. Imorgon kommer det gå bra för då är O hemma halva dagen och jag vågar inte äta då. Tyvärr är han ganska uppmärksam, brukar alltid fråga m jag har ätit ordentligt och så.

Känner för övrigt att det är dags att ordna nya bilder till bloggen så jag kanske blir motiverad att skriva lite oftare.

Jag har gått ner 0,5 kilo från igår så det känns bra. Två hekto till så är jag under smärtgränsen och ser min älskade siffra igen. Jag räknar med att uppnå det imorgon och då lär jag i alla fall vara peppad.

Mitt intag idag är en normalstor portion ris och det borde jag inte ha ätit men jag har inga planer på att äta någonting annat idag så jag kommer ändå hamna på ett kraftigt kaloriunderskott. Lycklig tjej!

Vad är det egentligen för mening med att ha en blogg när man aldrig skriver? Jaja, den får finnas kvar i alla fall så att jag kan uppdatera när jag orkar och har tid.

Mina hetsätarattacker tar aldrig slut. Jag tror att jag har hetsat varje dag den senaste månaden och det värsta av allt är att jag nästan aldrig spyr längre. Från och med nu ska jag prova min bikini varje dag och ställa mig framför spegeln för att granska hur allt äckligt fett dallrar. Om inte det kan avskräcka mig från att äta så kommer jag aldrig lyckas. Konstigt nog så har jag faktiskt gått ner lite i vikt den här veckan.  Tre kilo till innan jag åker så kan jag åtminstone vara halvnöjd.

Undra på att åka så har jag en fruktansvärd hemlängtan just nu. Om exakt tre veckor här jag på svensk mark igen och det känns så underbart. Tyvärr kommer det blir tre väldigt långa veckor. Jag står inte ut längre. Vill bara åka hem till mina nära och kära som alltid finns där för att stötta mig i vått och torrt. dessutom längtar jag hem så att jag får träna ordentligt igen. Sedan jag kom hit har jag gått miste om en av de viktigaste delarna i mitt liv, träningen! Det är inte okej på något sätt.

Nu måste jag gå ner minst tre kilo till. Om jag bara kan komma ihåg att uppdatera här nu så ska jag börja skriva hur mycket jag har gått upp eller ner varje dag. Min vikt vågar jag inte skriva när jag fortfarande är så här fet men jag kan försöka att skriva vad jag har ätit även om det kan blir lite för ångestladdat vissa dagar.