Empty is pure

Maten har verkligen gått åt helvete för mig de senaste två dagarna. Tror att jag tappade hoppet lite när jag inte gick ner i vikt trots att jag var duktig men det är ingen ursäkt. Jag måste kämpa hårdare! Imorgon åker jag till Litauen med klassen och är borta en vecka. Det innebär att jag inte kommer kunna uppdatera här men också att jag kommer bli tvungen att äta en jäkla massa skit. Plus att det säkerligen blir en del drickande också.

Men vi hörs om en vecka. Då jäklar är det nya tag som gäller (hur många gånger har jag inte sagt det?).

Ha det bra så länge.

Hej på er.

Fy fasiken vad jag är trött just nu. Igår hade jag en sex timmar lång föreläsning och idag var det samma föreläsare fast vi jag var där i sju timmar. Det bara snurrar i huvudet på mig just nu. Men ikväll ska jag i alla fall försöka ta tag i det där som kallas att ha ett socialt liv. Ska lagga middag (eh tacos hehe) tillsammans med några klasskompisar. Det är blandade känslor. Ångest har jag såklart över att behöva äta utan att kunna kräkas. Det känns som att allt jag har uppnått de senaste dagarna kommer vara fögäves då. Däremot känns det bra att äntligen lära känna lite folk här. Flyttade hit för en månad sedan och har inte gjort ett skit sedan dess. Nog för att jag kan vara lite av en ensamvarg men bara om det är frivilligt, inte för att man inte har några vänner haha.

Jaja vi får väl se hur det går. Jag kan tyvärr inte uppdatera något om min vikt. För det första har jag för stark ångest för att våga väga mig särskilt ofta. För det andra är jag för fet föra tt skriva det just nu och för det tredje så diffar min våg! Flera kilo till och med.

Har precis kört en rejäl avslappning/meditation men hjälp av ett underbart doftljus, spikmatta och arabisk avslappningsmusik. Låter kanske flummigt eller dumt för vissa men det var precis vad jag behövde. Jag behövde en stund där jag bara fick sväva mellan två världar och slå bort alla tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden. Synd bara att det alltid är ett helvete att väcka upp sig själv när det är dags att sluta. Skulle vilja vandra runt i min flumvärld där det känns som att vara hög konstant. Underbart.

Yrseln har blivit starkare och sjukt nog så älskar jag det. Äntligen känns det som att jag har kontroll över allt. Trots det så inser jag att det är ett sjukt beteende. Jag är ju inte dum. Fattar att jag förstör mig själv, slår bort tanken och fortsätter i samma spår i alla fall.

Börjar få ångest och känna mig allmänt nedstämd igen. Den har hållit sig borta så länge nu men tydligen är det en cirkel utan slut. Det värsta är att jag vet vad det beror på. Det känns som att jag kommer gå sönder inombords vilken sekund som helst. Har hittat en av källorna till min ångest men kan inte göra ett skit åt saken.

Den här dagen är både bra och dålig. Det finns två sidor av myntet när det gäller allt idag. Jag har gått ner i vikt den senaste veckan vilket är toppen men jag är fortfarande stor som en flodhäst och tyngre än jag normalt brukar vara. Jag har ätit lite choklad idag vilket är fruktansvärt men ingenting annat så jag ligger ändå på underskott kalorimässigt. Börjar bli yr och det känns underbart. Har dessutom varit ute och sprungit och bränt en del kalorier. Tyvärr kom hostan tillbaka som ett brev på posten men det får jag väl ta. :) Vill man vara fin får man lida pin helt enkelt.

Funderar på att äta lite, lite middag nu och sedan spy upp det men nej. Jag måste återta kontrollen helt nu. Men visst är det sjukt när man faktiskt börjar planera när var och hur man ska spy? Som om det vore normalt, en helt naturlig del av ens liv på något sätt. Lika självklart som det är för en vanlig människa att planera sin lunch är det självklart för mig att planera vad som ska komma upp igen. Det skrämmer mig faktiskt lite att det har gått så långt. Förr spydde jag upp maten i ren desperation och ångest. Visserligen är det en desperat ångesthandling även nu men inte på samma sätt för nu är det någonting som jag faktiskt planerar vid vissa tillfällen. En del av min vardag på något underligt sätt. Jag har accepterat den här sidan av mig själv samtidigt som det skrämmer skiten ur mig rent ut dagt.

Jag hör ofta hur människor pratar om ätstörningar och speciellt då bulimi som någonting glamouröst. Eller människor som beter sig som att det är en typ av bantningsmetod där man bara kan äta vad man vill och sedan kräkas lite då och då för att hålla vikten. Det här gör mig faktiskt redigt jävla förbannad. Jag tänker på det här lite då och då, tar det som en förolämpning och går vidare.

Men idag insåg jag verkligen hur jävla vidrig den här sjukdomen är. Hade inte ätit på hela dagen, åt lite mat för en stund sedan. Gick trots det in på toaletten för att spy. Började blöda näsblod mitt i allt. Men tror ni att jag slutade? Nej självklart inte. Jag lät det rinna och blandas ut med den äckliga jäkla sörjan i toaletten och blodblandad saliv på grund av sår i halsen. Reser mig upp och ser mig i spegeln. Kräk i håret, kräk i ansiktet, kräk överallt. Jag hatar mig själv för att jag gör det här mot mig själv men jag kan inte sluta för då hatar jag mig själv ännu mer. Jag har blivit så desperat i min kamp att jag verkligen inte bryr mig om hur äcklig jag måste se ut efter en kräkattack. Det enda viktiga i det läget är att bli av med maten.

Vet inte ens varför jag skriver det här och det är fruktansvärt osammanhängande men alla dessa människor som förminskar sjukdomen och får den att verka "bra" gör mig så besviken. Det gör fysiskt ont inom mig när jag tänker på det och jag vill bara ge en bild av vad man egentligen utsätter sig för. Hur ocharmigt det faktiskt är.

Jag kämpar verkligen med mig själv just nu. Har varit sjuk konstant ända sedan jag flyttade i augusti men det är inte det som är jobbigt. Det jobbiga är att jag har en så otroligt konstig känsla i kroppen. Det känns som att jag borde vara glad nu men allt jag vill är att gråta. Tårarna bränner hela tiden bakom ögonlocken men jag kan inte släppa ut det även om jag så skulle vilja. Jag är ju nämligen en stark tjej! Stark, självständig och duktig. Det är åtminstone vad alla andra tror men jag börjar bli så fruktansvärt trött i psyket av det här. Vill bara falla ner i en hög på marken, bryta ihop totalt och hoppas att någon skulle ta emot fallet. Men egentligen är jag så väl medveten om att när det väl gäller rår man sig alltid bäst själv. Så det är bara att stå stadigt kvar och kämpa vidare.

Jag har varit farligt nära att skada mig själv idag. Tankarna smyger sig på och blir allt tydligare för varje gång. Känns som att det bara är en tidsfråga innan ångesten får mig att gå för långt igen. Jag vill inte förstöra min kropp igen, vill inte behöva dölja mig och leva i en lögn men jag orkar inte längre. Känner mig ensam, otrygg och trött. Så jävla trött!

Så, det var dagens självömkan. För övrigt går det åt skogen med maten. Har haft sån hosta att jag inte har kunnat spy ens om jag hade velat men nu jäklar ska jag köra på. Men hur många gånger har jag inte sagt det egentligen? Det är en ond cirkel och jag kommer aldrig lyckas bryta den.

Long time no see...again. Men nu är det dags att komma igång med bloggandet igen eftersom jag har flyttat till en ny stad och känner att jag är i större behov av att skriva av mig nu. Det har hänt mycket sedan sist och jag kommer inte ens ihåg allt men en kort sammanfattning ska det väl ändå bli.

Som sagt så jobbade jag hela sommaren och trivdes jättebra, speciellt med tanke på att jag sprang omkring och fick massor av motion under dagarna. Efter jobbet var det dock dags för ännu en resa till Turkiet. Det skulle jag kunna skriva en hel bok om med tanke på allt drama men nöjer mig med att säga att jag gick ner i vikt i början av resan. Mina höftben tittade fram igen efter en lååång tids frånvaro men av någon anledning gick det utför i slutet av resan.

Så vart befinner jag mig nu då? Jo, i en ny stad, utan några riktiga vänner, bara massor av nya och ytliga bekantskaper, på en ny skola och jag studerar ett ämne som är helt utanför mitt kunskapsområde. Men det går trots allt bra nu. Är ledig imorgon eftersom jag är klar med min del av ett grupparbete och vi inte har några föreläsningar.

Nu till det som får mig att känna en hopplös hjälplöshet och ångest. Jag är verkligen fetare än någonsin. Förut när jag har gått upp i vikt har jag ändå vetat att jag kan klara av det här om jag bara får tillbaka viljan men nu är jag så jävla stor att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja för att ta tag i det här. Känner mig så fruktansvärt maktlös! Speciellt eftersom jag har blivit så här fet trots att jag inte ens har hetsätit den senaste tiden. Igår spydde jag upp allt jag åt men idag har det gått åt skogen. Men det finns ingen utväg nu, jag kan inte se ut så här längre. Snälla hjälp mig, jag måste pli peppad add våga kräkas igen hur sjukt det än må låta. Imorgon blir det att leta upp Friskis i den här staden för att äntligen köpa träningskort igen.

Sitter just nu och sippar på en grymt god drink i min ensamhet. Inte så nyttigt kanske men kan det hindra mig från att hetsäta så får det väl vara värt de kalorierna (och den alkolistvarningen på mig).