Kämpar med mig själv
Jag kämpar verkligen med mig själv just nu. Har varit sjuk konstant ända sedan jag flyttade i augusti men det är inte det som är jobbigt. Det jobbiga är att jag har en så otroligt konstig känsla i kroppen. Det känns som att jag borde vara glad nu men allt jag vill är att gråta. Tårarna bränner hela tiden bakom ögonlocken men jag kan inte släppa ut det även om jag så skulle vilja. Jag är ju nämligen en stark tjej! Stark, självständig och duktig. Det är åtminstone vad alla andra tror men jag börjar bli så fruktansvärt trött i psyket av det här. Vill bara falla ner i en hög på marken, bryta ihop totalt och hoppas att någon skulle ta emot fallet. Men egentligen är jag så väl medveten om att när det väl gäller rår man sig alltid bäst själv. Så det är bara att stå stadigt kvar och kämpa vidare.
Jag har varit farligt nära att skada mig själv idag. Tankarna smyger sig på och blir allt tydligare för varje gång. Känns som att det bara är en tidsfråga innan ångesten får mig att gå för långt igen. Jag vill inte förstöra min kropp igen, vill inte behöva dölja mig och leva i en lögn men jag orkar inte längre. Känner mig ensam, otrygg och trött. Så jävla trött!
Så, det var dagens självömkan. För övrigt går det åt skogen med maten. Har haft sån hosta att jag inte har kunnat spy ens om jag hade velat men nu jäklar ska jag köra på. Men hur många gånger har jag inte sagt det egentligen? Det är en ond cirkel och jag kommer aldrig lyckas bryta den.
