Empty is pure

Jag är så trött...

• på att känna lukten av mat och tro att jag på så sätt ska få i mig kalorier.
• på att varje vaken sekund försöka undvika mat.
• på att träna trots att det för länge sedan slutade vara roligt och ett av mina intressen.
• på att träna timme ut och timme in trots att kroppen värker och jag bara vill dö.
• på att städa upp alla spår av kräkningar/hets o.s.v innan jag får besök.
• på att alltid behöva ljuga.
• på att vågen är min bästa vän och största fiende på samma gång.

Jag skriver den här listan och inser hur mycket det finns som jag bara vill bli av med och slippa för all framtid. Men trots det är det så fruktansvärt svårt att ge upp ätstörningen. Jag saknar den jag en gång var; frisk, glad och älskade livet (nästan i alla fall). Men samtidigt saknar jag den jag en gång var på ett annat sätt också; sjuk, smal, deprimerad o.s.v. Inte för att det på något sätt var roligt men för att det var tryggt och gav mig tröst.