Empty is pure

Idag har jag som sagt varit på läkarbesök och diskuterat allt mellan himmel och jord. 1,5 timme senare hade jag den officiella ångeststämpeln i pannan och ett recept på sertralin i handen. Känner mig så misslyckad även om jag förstår hur fel jag resonerar när jag tänker så.

Det här mötet etsade sig fast i mitt inre på flera plan. Jag tycker verkligen inte att det jag gör är särskilt allvarlig. Det har ju trots allt varit en del av mig i så många år. Men läkaren tyckte annorlunda. Hon såg på mig som att jag skulle falla död vilken sekund som helst och påpekade vilket under det var att jag fortfarande stog på benen efter de senaste veckorna. Hon tjatade om sjukskrivning och sedan mumlade hon någonting om inläggning. Ungefär där rasade min värld. Allt snurrade och resten är ganska suddigt. De vill som sagt ha in mig i dagvården igen men om inte det funkar pratade hon om att lägga in mig på avdelning eftersom tillståndet kan bli väldigt kritiskt väldigt fort. Jag fattar vekligen inte. Förstår inte vad som är så allvarligt att jag inte skulle kunna ta hand om mig själv. Jag är ju inte direkt smal heller!

Nej, så långt får det inte gå. Jag måste skärpa mig och ta tag i det här nu. Inläggning = erkänna allt för min familj. Det får inte hända. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Försöker tugga, försöker äta, försöker titta på mat utan att gråta. Men jag kan inte. Är inte tillräckligt stark.