Empty is pure

Mycket har hänt sedan jag skrev sist trots att det inte ens är två dagar sedan dess. Igår fick jag träffa hon som ska vara behandlingsansvarig för mig och hon skickade in mig direkt i dagvårdsbehandlingen. Så idag var min första dag där. Mellan åtta på morgonen och två-tre någongång på eftermiddagen är jag fast där inne med människor som lägger upp mat åt mig och ser till att jag äter upp varenda liten bit. Det kändes faktiskt ganska bra när jag var där men nu när jag är hemma känns det sjukt jobbigt att behöva sköta det helt själv. Har ätit middag efter vad som står på matschemat och kämpar för att inte springa iväg och kräkas just nu. Vill dö, dö, dö. Hatar att vara så här mätt. Och då äter jag ändå bara 3/4 portioner nu.

Ska vara kvar i dagvården minst en vecka nu och så får vi se om det förlängs efter det. Hur fan gick det här till? Jag hinner inte med i mitt eget liv.

Jag har fått nog. Fick precis en ångestattack och gick lös i kylskåpet tillsammans med soppåsen. Nu finns det bara en kanna vatten och typ en halv purjolök kvar. Känns inte som någonting jag kommer hetsäta i alla fall. jag hartagit fram det som jag får "äta" och ställt på diskbänken och det är i princip tip olika tesorter, en portion varma koppen och kaffe. Ska även köpa hemma massa juicer och liknande ikväll eller imorgon. Jag tänker inte äta förrän jag är smal igen. D.v.s. om si sådär tio kilo. Struntar i om jaf dör på kuppen.

Känner för att avbryta behandlingen innan den ens har börjat på riktigt. De ska inte få förstöra min viktnedgång nu. Jag måste bli smal för jag skäms. Vågar knappt gå till gymmet idag för att jag kännerm ig så fet, v ärdelös och äcklig. Hela jag är äcklig. Ursäkta utbrottet men jag orkar inte mer nu!

Somnade tidigt igår och vaknade halv sex nu imorse. Nu borde jag plugga eftersom jag somnade ifrån böckerna igår men nej. Jag orkar inte. Ska träffa min gruppkompis vid elva och börja så smått på grupparbetet. Orkar inte.

Har inte så mycket mer att säga nu. Förutom att jag har gått ned två kilo från igår! Jaa mycket vätskevikt, jag vet. Men ändå. Då betyder det åtminstone att jag faktiskt inte väger så mycket som jag har trott i några dagar nu.

Är fortfarande eländig och halvfebrig men idag ska jag hoppa in och vikariera för en annan värd på friskis baspass. Kul. =) Synd att jag inte fick veta det tidigare bara för vad är väl värre än att slänga på sig den extremt tighta friskisdräkten när man känner sig fet och hetssvullen?

Aja, annars händer det väl inte så mycket intressant idag. Borde plugga men sitter här och stirrar istället.

Ha en bra dag.

Ibland känns det som att någon där uppe gör allt för att hindra mig från att träna. Inte för att denna någon lyckas men det gör ju trots allt livet liite jobbigare. Först var det benhinnorna, sedan var det foten och nu är det båda dessa plus feber och förkylning på gång. Som om inte det vore nog missade jag thaiboxningen idag, bestämde mig för att träna på friskis istället. Kommer dit och inser att passet innan mitt leds är intensiv och leds av en av mina favoritledare som hade hoppat in och vikarierat. Men nej, jag fick nöja mig med ett medel/puls-pass, feber och skador idag. Fan!

Förlåt, jag behövde gnälla av mig. Jag brukar inte gnälla över skador/sjukdom och så vidare då jag hatar människor som gör det men som sagt, livet för en träningsnarkoman blir lite jobbigare om träningen påverkas negativt.

Hej allihopa.

Idag har jag återigen varit och pratat med psykoterapeuten, vi gick igenom mina resultat från utredningen. Ingenting direkt överraskande förutom att hon såg så allvarligt på det här. Framför allt föreslog hon att jag ska börja i KBT-terapi i grupp (HJÄLP!) och utöver det vill hon att jag spenderar några veckor i deras dagverksamhet. Då är man i princip där typ sex timmar om dagen och försöker lära sig äta efter rutiner igen. Plus att hon i framtiden vill att jag börjar hos deras sjukgymnast för att lära om basal kroppskännedom och bla bla. Jag är livrädd.

Annars händer ingenting speciellt. Jag går upp i vikt hela tiden men jag förstår faktiskt inte varför. Där kan vi börja snacka ångestframkallande. Dessutom har jag ångest över att jag inte ska gå på något av mina rutinartade friskispass idag eftersom jag ska på thaiboxning igen.  Visst ska det bli kul med boxningen men jag har så svårt för att bryta mina rutiner.

Idag har jag varit på EKG och det såg tydligen bra ut. Men någonting som jag har tänkt på är att alla som jobbar inom vården och ser på mina remisser att jag kommer från en ätstörningsklinik kollar på migg med medlidsamblick som om jag kommer falla död vilken sekund som helst. De menar nog väl men det absolut värsta jag vet är att jag hatar när människor tycker synd om mig för då verkar jag svag.

Annars går det väl si sådär. Det känns i alla fall som att jag är på väg ur den värsta hetsperioden nu. Härom dagen fick jag veta att jag faktiskt är någons stora träningsinspiration och att hon är avundsjuk på mina armar. hahah det första är väl kul att höra men jag hatar mina armar. Det är mitt största komplex.

Nu bär det av mot träningen. Ett medelpass på friskis och efter det en och en halv timmes thaiboxning som jag och en kompis ska prova på. Dessutom har jag gått en halvmil idag så träningen går okej.

Jag tackade just nej till att följa med på bio, ha trevligt och kanske komma lite närmre de i klassen. Anledningen? Jag ska träna idag och när jag satt och skulle boka biobiljetten fick jag sådan ångest över att missa träningne så jag struntade i det. Tragisk tjej. Tänk om de aldrig mer kommer försöka få med mig på något? Dessutom är jag så äckligt jäkla bakis idag så jag borde prioritera bio med vänner framför träning.

Gårdagen bestod av klassfest/tentaslask och det var sjukt kul men som vanligt efter klassfest undrar man dagen efter vem man har skämt ut sig för, vad man har sagt och så vidare. haha jag skriver mer denare. Orkar inte nu.

Eller just det, vikten går bara uppåt och åt helvete.

Stressen gör att det bara snurrar i skallen på mig men samtidigt känner jag mig så otroligt tom inombords. Orkar inte med någonting längre. Värdelös. Kommer aldrig ta mig ur denna värld av ångest och demoner som förvränger min självbild. Om jag inte kan ta mig ur det och inte heller orkar leva med det, vad är då alternativet? Det är för jobbigt att tänka på för jag vill inte sjunka ner i självmordstankar igen. Vill ju faktiskt leva men inte på det sätt jag lever nu.

Var hos psykoterapeuten idag igen och fick fylla i massor av formulär för att de ska kunna utreda mig. Dessutom tog de cirka sju rör med blod eller någonting sådant och nästa vecka har de bestämt att jag ska skickas iväg på EKG för att kolla hjärtat ordentligt. Jag har nog inte riktigt fattat varför de ser så allvarligt på det här. För mig är det fullt normalt men i deras värld är jag störd och måste kolla så att inte hjärtat håller på att ge upp.

Sjuksköterskans kommentar angående mina svårhittade vener: "Ja, de känns ju men de syns inte så bra"
Min tolkning: "Jävlar, jag är så fet att inte ens venerna syns på mig".

Normalt sätt att tänka, ja.

Jag är så stressad att jag knappt hinner andas, hinner inte tänka, hinner inte leva. Och bloggen blir såklart lidande av det. Allt går åt skogen nu om jag får vara lite pessimistisk. Håller på med ett grupparbete som tar all tid i världen samtidigt som jag någonstans där emellan ska hinna plugga till den gigantiska tentan som är på lördag. Orkar inte mer.

Hetsar mest hela tiden, känner mig fetare och fulare än någonsin, vill dö, känner mig ständigt melankolisk. ABC igen imorgon men jag vill inte visa mig när jag ser ut så här. Speciellt inte nu när jag vet att hälften av alal funktionärer på friskis verkar jobba på ABC. Hoppas att de håller tystnadsplikten. Annars är jag körd.