Saknad
Att man kan sakna en människa så fruktansvärt mycket att det gör fysiskt ont. Så mycket att ångesten som hållit sig borta ett bra tag nu kommer tillbaka med full kraft. Starkare än någonsin. Jag känner mig patetiskt då det gäller en människa som jag inte borde sakna. En människa som borde vara luft för mig. Hur kan det betyda så otrolig mycket? Ljuvliga minnen varvas med jobbiga minnen av bråk och ångest. Men jag skulle hellre återuppleva all ilska igen än att fortsätta sakna och undra hur allt kunde ha varit om jag gett det chansen och vågat kasta mig ut handlöst.
Lite funderingar från en ångestfylld tjej just nu. Annars har det gått ganska bra idag. Har visserligen spytt en gång men jag har inte hetsat. Har druckit kaffe, te och ätit en liten portion gröt samt en brödbit. Får ångest när jag tänker på det trots att jag vet att det egentligen inte är särskilt mycket. Jag känner mig så svag i kroppen idag men väljer att se det som ett gott tecken. Vågen visade plus minus noll idag men jag hoppas på att ha gått ned imorgon. Har minskat en centimeter runt både midjan och rumpan i alla fall.
Motion idag: En timmes promenad totalt. Till och från yogan.
