Helg i skolan
Vikten går åt helvete och jag känner mig bara pluffsig och fet. Orkar inte riktigt med livet just nu. Ursäkta negativiteten men jag klarar inte av det här längre.
Nästa vecka är i alla fall sista veckan i dagvården och jag har då varit inspärrad och övervakad i fyra veckors tid. Fattar inte att jag har klarat av det. Ska bli skönt att få lite frihet igen men min behandlare var ändå noga med att påpeka att jag lika gärna kan skrivas in igen om de märker att jag missköter mig. Hur sjukt det än låter så skulle jag nästan vilja det. Det känns så otryggt att behöva klara sig själv under dagarna nu och byta ut min underbara behandlare mot en som är lite småläskig. Men just det, de ska koppla in sjukgymnasten i min behandling också så det blir fullt upp i alla fall.
Ångesten tar över
Dagarna bara springer iväg. Jag trodde verkligen att jag skrev i bloggen senast igår. Men det flyter på som vanligt här. Den här veckan är jag bara i dagvården två dagar men jag har istället haft individuella samtal och gruppterapi. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Jag klarar inte av det här längre. Första veckan gick bra men jag är nu inne på tredje veckan i dagvård och jag känner mig värdelös som ens är i behov av det. Anyway, ångesten håller på att ta över totalt. Jag vill bli frisk och må bra men ätstörningstankarna pockar på och vill någonting annat. De får mig att vilja stanna kvar i den här skiten för att jag inte känner till någonting annat.
Låt mig bara svälta ifred så kommer allt bli bra. Ungefär så känns det.
Återkommer med uppdateringar om mat och vikt imorgon.
Jag och mina tankar
Grupparbetet är klart, tentan är skriven, jag behöver bara gå två dagar i veckan på dagvården. Det har med andra ord lugnat ned sig lite tillfälligt och det är skitjobbigt. Hittils har behandlingen gått jättebra, jag har följt matschemat o.s.v. men det är för att jag inte har haft tid att tänka efter. Nu är jag helt plötsligt själv med mina egna tankar igen och det kan bara sluta illa. Kommer på mig själv med att leta anledningar att skära ner på den groteksa mängd mat de tvingar i mig och sådär. Nu längtar jag tills imorgon när livet sätter fart igen så jag slipper tänka.
Jag har fruktansvärd ångest just nu eftersom allt jag vill är att gå ned i vikt men slutar jag följa schemat kommer jag säkert bli fast i dagvården för all framtid. På gott och ont. Jag är faktiskt rädd för att inte behöva gå där varje dag längre och för att till slut inte behöva gå där alls. Min huvudbehandlare har på något konstigt sätt blivit den enda trygga, stabila punkten i min tillvaro och det känns som att det är han som håller ihop mitt liv just nu. Hur fan ska jag klara det här utan den tryggheten? Jag är så mentalt instabil att jag inte orkar hålla ihop mitt liv själv. Behöver någon som tar kontrollen och gör det åt mig.
Fullt upp
Hej på er.
Det blir en snabb uppdatering nu bara för att berätta läget, mer än så hinner jag inte. Har aldrig varit så stressad i hela mitt liv. Spenderar dagarna på dagvården bara föra tt sedan springa till skolan och jobba med grupparbetet, åka till träningen, handla och till sist hem och försöka tentaplugga. Det suger musten ur mig.
Just nu står dessutom min bil ensam och övergiven på skolans parkering och vägrar starta. Femton minuter efter den upptäckten kom jag hem och insåg att min cykel hade punktering igen! Sjunde gånger på några veckor. Gahhh....hinner inte.
Förlängt
Hallå alla fina.
Livet går i 180 för mig just nu och jag hinner knappt med. Först dagvården från morgon till eftermiddag, sedan grupparbete i skolan för att sedan åka och träna och slutligen tentaplugga. Däremellan ska jag hinna äta alla mål som de har planerat åt mig. Det har gått ganska OK de senaste dagarna och jag har lyckats följa planeringen. Känner inget hetssug alls längre. Däremot måste jag hindra mig själv från att svälta och det är ännu jobbigare. Vill bara rasa i vikt ju. Har precis kommit in efter 1 timmes intensivpas och 1,5 timmes snabb promenad för att kompensera middagen.
Hade individuellt samtal med T idag och han har bestämt att jag ska bli kvar i dagvården även hela nästa vecka. Ångest! Jag tycker ju inte ens att jag är sjuk men så vill de hålla kvar mig ännu längre. Vet inte hur jag ska klara detta.
