Empty is pure

Grupparbetet är klart, tentan är skriven, jag behöver bara gå två dagar i veckan på dagvården. Det har med andra ord lugnat ned sig lite tillfälligt och det är skitjobbigt. Hittils har behandlingen gått jättebra, jag har följt matschemat o.s.v. men det är för att jag inte har haft tid att tänka efter. Nu är jag helt plötsligt själv med mina egna tankar igen och det kan bara sluta illa. Kommer på mig själv med att leta anledningar att skära ner på den groteksa mängd mat de tvingar i mig och sådär. Nu längtar jag tills imorgon när livet sätter fart igen så jag slipper tänka.

Jag har fruktansvärd ångest just nu eftersom allt jag vill är att gå ned i vikt men slutar jag följa schemat kommer jag säkert bli fast i dagvården för all framtid. På gott och ont. Jag är faktiskt rädd för att inte behöva gå där varje dag längre och för att till slut inte behöva gå där alls. Min huvudbehandlare har på något konstigt sätt blivit den enda trygga, stabila punkten i min tillvaro och det känns som att det är han som håller ihop mitt liv just nu. Hur fan ska jag klara det här utan den tryggheten? Jag är så mentalt instabil att jag inte orkar hålla ihop mitt liv själv. Behöver någon som tar kontrollen och gör det åt mig.