Kaos
Jag vet inte hur det har gått med vikten än. Har inte vägt mig än men gör det antingen idag eller imorgon. Visst har jag ätit onyttigt men det har inte funnits tillfälle att hetsäta som jag brukar och jag har inte fått i mig överdrivet mycket alkoholkalorier eftersom vi rökte istället. Åtminstone de sista dagarna.
Veckointervaller
Idag har jag lämnat in min sista uppgift någonsin på gymnasiet. Där kan vi börja snacka underbart. Plus att jag garanterat har tre MVG i år, förhoppningsvis blir det typ fem. I sådana fall innebär det att jag kommer ha mer än 10 MVG när jag går ut gymnasiet. Det känns ju faktiskt helt okej.
So long! :D
Katastrof
Lite riskabelt att lägga upp egna bilder kanske men jag har ingen thinspo och vet faktiskt inte om jag bryr mig utifall familjen kommer på mig längre.
Jag har verkligen inte orkat skriva den senaste tiden. Rent spontant skulle jag säga att de senaste två veckorna har varit de värsta i mitt liv men ångrar mig snabbt när jag tänker på tiden då mamma kom på mig och den dagen T spårade ur totalt. Men i vilket fall, det här kommer inte långt ifrån. Visserligen har jag varit grymt duktig på att träna men vad hjälper det när jag trycker i mig kopiösa mängder mat? Absolut ingenting. Dessutom tror jag att jag är påväg att paja mina knän och mina höfter och leder gör sjukt ont men jag kan itne sluta träna eller ta det ltie lungnare! Jag struntar helt enkelt i om det blir värre.
Men nästa lördag åker jag i alla fall om inte askmolnet ställer till det för mig. Då ska jag supa skallen i bitar, röka och undvika mat så mycket det går. Jag inser att det låter lite bimboaktigt men jag vill befinna mig i en dimma. Jag är beredd att göra precis vad som helst för att bara få glömma de senaste veckorna. Eller snarare de senaste åren. Jag hatar att jag har blivit som jag har blivit. Tror att jag har skrivit det förut men jag älskar det här citatet från min favoritfilm (översatt till svenska). "När du kan sluta vill du inte, när du vill sluta kan du inte". Det stämmer så bra. Obehagligt bra! Jag förstår verkligen inte vart jag tappade kontrollen över situationen och bara gav upp mitt liv till förmån för det här ätstörda och vidriga livet.
Ursäkta bitterheten.
Hon tynar bort
Nu ska jag träna varje dag utom imorgon eftersom jag ligger efter med en skolgrej som jag måste göra. Idag ska jag först gå på ett medel/puls pass, sedan ett medelpass direkt efter, gymmet och sedan ett medelpass till. Det här är ju en glädjekalkyl så jag kanske tar bort det sista medelpasset. Får se hur det här går eftersom att man är helt död efter pulspasset.
I förrgår när jag var på gymmet träffade jag en bekant som jag inte har sett på länge. Det finns inget annat alternativ än att hon har blivit sjuk i anorexia. Hon var smal innan men nu måste hon ha gått ner tio till 15 kilooch varje gång jag är på gymmet ser jag henne. Dessutom har min kompis som känner henne bättre än mig sagt att hon verkligen undviker alla sociala tillställningar, drar sig undan från människor och så vidare. Det är så fruktansvärt tragiskt att se någon tyna bort rakt framför ögonen på än. Då menar jag både kroppsligt och själsligt. Den tjejen som jag lärde känna finns liksom inte där längre. Men det absolut värsta är att jag tycker hon är ännu vackrare nu. Jag inser att det inte är normalt men jag är avundsjuk. Hur kan hon ha "lyckats" på bara några månader medan jag har kämpat i ungefär fem år?
Undrar om hon är där idag också? Det blir så pinsamt när vi möts. Spänd stämning, ungefär som att vi vet om varandras problem men ingen säger någonting.