Empty is pure

Nu är jag tillbaka efter studieresan. Eller ja, jag kom tillbaka förra söndagen men missat att uppdatera. Resan var det bästa jag gjort på länge och absolut nödvändig för att klassens sammanhållning skulle bli riktigt bra. Nu har vi festat ihop oss i alla fall haha. Är fortfarande helt slut efter resan deremot. Fullspäckat schema från 07:00 till sent på nätterna. Vissa dagar var alla i klassen fortfarande onyktra när vi skulle upp och ha föreläsning. Illa!

Maten är åt helvete som vanligt. På resan gjorde vi ingenting annat än att äta, tre fettfyllda mål mat om dagen plus en massa snacks. Förvånande nog gick jag bara upp typ ett kilo men nu när jag kom hem har jag däremot börjat gå upp massor. Ser ut som en uppsvälld ballong och det känns som att mina organ kommer kollapsa vilken sekund som helst. Har haft så sjukt ont i magen (typ upp mot revbenen) i flera dagar nu. Men anyway, träningen har jag också kommit igång med. Körde tre tunga pass på raken för några dagar sedan. Såå skönt bortsett från att det tog tio minuter att ta sig upp ur sängen dagen efter.

Nu har jag ett dilemma också. Decemberresa till Turkiet eller inte? Borde kanske inte, tror inte ens att jag vill men känner att jag behöver det för att avsluta och sätta punkt för ett långt kapitel i mitt liv. Men det innebär isf att jag får offra mina enda dagar i hemstaden det här året för att åka dit. D.v.s missa nyår, mellandagar och starten på det nya året tillsammans med mina vänner och familj. Men kommer jag någonsin sluta grubbla om jag inte gör det? Gahh...beslut, beslut. Tänk om livet bara kunde få vara enkelt någon gång ibland.

Maten har verkligen gått åt helvete för mig de senaste två dagarna. Tror att jag tappade hoppet lite när jag inte gick ner i vikt trots att jag var duktig men det är ingen ursäkt. Jag måste kämpa hårdare! Imorgon åker jag till Litauen med klassen och är borta en vecka. Det innebär att jag inte kommer kunna uppdatera här men också att jag kommer bli tvungen att äta en jäkla massa skit. Plus att det säkerligen blir en del drickande också.

Men vi hörs om en vecka. Då jäklar är det nya tag som gäller (hur många gånger har jag inte sagt det?).

Ha det bra så länge.

Hej på er.

Fy fasiken vad jag är trött just nu. Igår hade jag en sex timmar lång föreläsning och idag var det samma föreläsare fast vi jag var där i sju timmar. Det bara snurrar i huvudet på mig just nu. Men ikväll ska jag i alla fall försöka ta tag i det där som kallas att ha ett socialt liv. Ska lagga middag (eh tacos hehe) tillsammans med några klasskompisar. Det är blandade känslor. Ångest har jag såklart över att behöva äta utan att kunna kräkas. Det känns som att allt jag har uppnått de senaste dagarna kommer vara fögäves då. Däremot känns det bra att äntligen lära känna lite folk här. Flyttade hit för en månad sedan och har inte gjort ett skit sedan dess. Nog för att jag kan vara lite av en ensamvarg men bara om det är frivilligt, inte för att man inte har några vänner haha.

Jaja vi får väl se hur det går. Jag kan tyvärr inte uppdatera något om min vikt. För det första har jag för stark ångest för att våga väga mig särskilt ofta. För det andra är jag för fet föra tt skriva det just nu och för det tredje så diffar min våg! Flera kilo till och med.

Har precis kört en rejäl avslappning/meditation men hjälp av ett underbart doftljus, spikmatta och arabisk avslappningsmusik. Låter kanske flummigt eller dumt för vissa men det var precis vad jag behövde. Jag behövde en stund där jag bara fick sväva mellan två världar och slå bort alla tankar som snurrar runt i huvudet hela tiden. Synd bara att det alltid är ett helvete att väcka upp sig själv när det är dags att sluta. Skulle vilja vandra runt i min flumvärld där det känns som att vara hög konstant. Underbart.

Yrseln har blivit starkare och sjukt nog så älskar jag det. Äntligen känns det som att jag har kontroll över allt. Trots det så inser jag att det är ett sjukt beteende. Jag är ju inte dum. Fattar att jag förstör mig själv, slår bort tanken och fortsätter i samma spår i alla fall.

Börjar få ångest och känna mig allmänt nedstämd igen. Den har hållit sig borta så länge nu men tydligen är det en cirkel utan slut. Det värsta är att jag vet vad det beror på. Det känns som att jag kommer gå sönder inombords vilken sekund som helst. Har hittat en av källorna till min ångest men kan inte göra ett skit åt saken.

Den här dagen är både bra och dålig. Det finns två sidor av myntet när det gäller allt idag. Jag har gått ner i vikt den senaste veckan vilket är toppen men jag är fortfarande stor som en flodhäst och tyngre än jag normalt brukar vara. Jag har ätit lite choklad idag vilket är fruktansvärt men ingenting annat så jag ligger ändå på underskott kalorimässigt. Börjar bli yr och det känns underbart. Har dessutom varit ute och sprungit och bränt en del kalorier. Tyvärr kom hostan tillbaka som ett brev på posten men det får jag väl ta. :) Vill man vara fin får man lida pin helt enkelt.

Funderar på att äta lite, lite middag nu och sedan spy upp det men nej. Jag måste återta kontrollen helt nu. Men visst är det sjukt när man faktiskt börjar planera när var och hur man ska spy? Som om det vore normalt, en helt naturlig del av ens liv på något sätt. Lika självklart som det är för en vanlig människa att planera sin lunch är det självklart för mig att planera vad som ska komma upp igen. Det skrämmer mig faktiskt lite att det har gått så långt. Förr spydde jag upp maten i ren desperation och ångest. Visserligen är det en desperat ångesthandling även nu men inte på samma sätt för nu är det någonting som jag faktiskt planerar vid vissa tillfällen. En del av min vardag på något underligt sätt. Jag har accepterat den här sidan av mig själv samtidigt som det skrämmer skiten ur mig rent ut dagt.

Jag hör ofta hur människor pratar om ätstörningar och speciellt då bulimi som någonting glamouröst. Eller människor som beter sig som att det är en typ av bantningsmetod där man bara kan äta vad man vill och sedan kräkas lite då och då för att hålla vikten. Det här gör mig faktiskt redigt jävla förbannad. Jag tänker på det här lite då och då, tar det som en förolämpning och går vidare.

Men idag insåg jag verkligen hur jävla vidrig den här sjukdomen är. Hade inte ätit på hela dagen, åt lite mat för en stund sedan. Gick trots det in på toaletten för att spy. Började blöda näsblod mitt i allt. Men tror ni att jag slutade? Nej självklart inte. Jag lät det rinna och blandas ut med den äckliga jäkla sörjan i toaletten och blodblandad saliv på grund av sår i halsen. Reser mig upp och ser mig i spegeln. Kräk i håret, kräk i ansiktet, kräk överallt. Jag hatar mig själv för att jag gör det här mot mig själv men jag kan inte sluta för då hatar jag mig själv ännu mer. Jag har blivit så desperat i min kamp att jag verkligen inte bryr mig om hur äcklig jag måste se ut efter en kräkattack. Det enda viktiga i det läget är att bli av med maten.

Vet inte ens varför jag skriver det här och det är fruktansvärt osammanhängande men alla dessa människor som förminskar sjukdomen och får den att verka "bra" gör mig så besviken. Det gör fysiskt ont inom mig när jag tänker på det och jag vill bara ge en bild av vad man egentligen utsätter sig för. Hur ocharmigt det faktiskt är.

Jag kämpar verkligen med mig själv just nu. Har varit sjuk konstant ända sedan jag flyttade i augusti men det är inte det som är jobbigt. Det jobbiga är att jag har en så otroligt konstig känsla i kroppen. Det känns som att jag borde vara glad nu men allt jag vill är att gråta. Tårarna bränner hela tiden bakom ögonlocken men jag kan inte släppa ut det även om jag så skulle vilja. Jag är ju nämligen en stark tjej! Stark, självständig och duktig. Det är åtminstone vad alla andra tror men jag börjar bli så fruktansvärt trött i psyket av det här. Vill bara falla ner i en hög på marken, bryta ihop totalt och hoppas att någon skulle ta emot fallet. Men egentligen är jag så väl medveten om att när det väl gäller rår man sig alltid bäst själv. Så det är bara att stå stadigt kvar och kämpa vidare.

Jag har varit farligt nära att skada mig själv idag. Tankarna smyger sig på och blir allt tydligare för varje gång. Känns som att det bara är en tidsfråga innan ångesten får mig att gå för långt igen. Jag vill inte förstöra min kropp igen, vill inte behöva dölja mig och leva i en lögn men jag orkar inte längre. Känner mig ensam, otrygg och trött. Så jävla trött!

Så, det var dagens självömkan. För övrigt går det åt skogen med maten. Har haft sån hosta att jag inte har kunnat spy ens om jag hade velat men nu jäklar ska jag köra på. Men hur många gånger har jag inte sagt det egentligen? Det är en ond cirkel och jag kommer aldrig lyckas bryta den.

Long time no see...again. Men nu är det dags att komma igång med bloggandet igen eftersom jag har flyttat till en ny stad och känner att jag är i större behov av att skriva av mig nu. Det har hänt mycket sedan sist och jag kommer inte ens ihåg allt men en kort sammanfattning ska det väl ändå bli.

Som sagt så jobbade jag hela sommaren och trivdes jättebra, speciellt med tanke på att jag sprang omkring och fick massor av motion under dagarna. Efter jobbet var det dock dags för ännu en resa till Turkiet. Det skulle jag kunna skriva en hel bok om med tanke på allt drama men nöjer mig med att säga att jag gick ner i vikt i början av resan. Mina höftben tittade fram igen efter en lååång tids frånvaro men av någon anledning gick det utför i slutet av resan.

Så vart befinner jag mig nu då? Jo, i en ny stad, utan några riktiga vänner, bara massor av nya och ytliga bekantskaper, på en ny skola och jag studerar ett ämne som är helt utanför mitt kunskapsområde. Men det går trots allt bra nu. Är ledig imorgon eftersom jag är klar med min del av ett grupparbete och vi inte har några föreläsningar.

Nu till det som får mig att känna en hopplös hjälplöshet och ångest. Jag är verkligen fetare än någonsin. Förut när jag har gått upp i vikt har jag ändå vetat att jag kan klara av det här om jag bara får tillbaka viljan men nu är jag så jävla stor att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja för att ta tag i det här. Känner mig så fruktansvärt maktlös! Speciellt eftersom jag har blivit så här fet trots att jag inte ens har hetsätit den senaste tiden. Igår spydde jag upp allt jag åt men idag har det gått åt skogen. Men det finns ingen utväg nu, jag kan inte se ut så här längre. Snälla hjälp mig, jag måste pli peppad add våga kräkas igen hur sjukt det än må låta. Imorgon blir det att leta upp Friskis i den här staden för att äntligen köpa träningskort igen.

Sitter just nu och sippar på en grymt god drink i min ensamhet. Inte så nyttigt kanske men kan det hindra mig från att hetsäta så får det väl vara värt de kalorierna (och den alkolistvarningen på mig).

Jag ska aldrig mer dricka! Jag är den typen av person som aldrig blir bakis men idag är jag fan glad att jag har överlevt. 20-årsfest igår och det blev kanske lite för mycket. Jag spydde i ett dike och somnade mitt ute på en asfalterad väg och sov där i fyra timmar. Tydligen hade en bil åkt förbi och mina kompisar försökte väcka mig men jag märkte inte ens att de lyfte undan mig från vägen. När jag väl vaknade bestämde vi oss för att bada i en jäkla damm och jag drack av vattnet för att jag var så törstig...nej min mage mår inte så bra just nu. Inte vänstra halvan av min kropp heller, helt blåslagen från att ha sovit på vägen. Slutligen försov jag mig till tåget och kom en timme sent till jobbet. Jag var fortfarande full när jag kom till jobbet.

Haha förlåt men jag var tvungen att skriva av mig. Pinsamt, jobbigt och hemskt men fan vad kul vi hade igår trots allt. Vi var ändå lika odrägliga allihopa. 

Maten vet jag inte hur det går med. Idag känner jag mig helt uppsvälld, av förklarliga skäl, men annars har jag faktiskt inte hetsätit så mycket. Bakispizza idag men jag är för slutkörd för att orka bry mig.

Här var det då tomt en än gång. Det händer så mycket att jag inte orkar skriva. Det är fullt upp på jobbet. Har jobbat hela helgen och jobbat övertid varje dag nu. Det positiva med det är väl att jag får mycket motion av att stå/springa konstant i sju timmar. En Turkietresa har jag också hunnit avverka och det var underbart. Mycket drama som vanligt. En ny resa är även planerad i augusti. Sjukt skönt att ha någonting att se fram emot.

Det var en väldigt, väldigt kort uppdatering på vad som har hunnit hända den senaste månaden. Nu till det viktigaste. Jag är fet, jag har fått celluliter och jag känner mig som en strandad val. Jag har inte ens hetsätit men jag blir ändå större och större. Planen var att jag skulle spy hela den här veckan eftersom jag har varit själv hemma sedan förra söndagen men det gick åt skogen när jag började spy blod. Tro det eller ej men det var faktiskt första gången sedan allt det här startade som jag blev rädd. Sex år av smärta, ångest och allt däremellan men jag har aldrig varit rädd förut. Det fick mig att tänka men det gav mig också mer ångest. Den enda utväg från ångesten som jag någonsin haft, att spy, försvann helt plötsligt. Jag kommer aldrig mer kunna göra det utan att känna en oro men jag kommer inte heller kunna sluta. Det skrämmer mig att allt har gått så jävla långt.

Allt är en ond cirkel. Ätstörningar leder till ångest som i sin tur leder till depression. Depression leder till självskadebeteende som ger ännu mer ångest och när cirkeln har gått runt så många varv att varken kropp eller psyke orkar mer är nästa steg självmordstankarna. För många är det slutstationen som äntligen bryter den onda cirkeln men för min del då? Jag valde att fortsätta leva i mitt privata helvete som mer och mer kretsade kring att kräkas, hetsa, skära.  Man skulle kunna säga att jag valde livet men gjorde jag verkligen det?

Det liv man lever i denna snurriga värld är inte ett värdigt liv men jag har på något sätt funnit en viss trygghet mitt i allt. Jag ville inte lämna mina ätstörningar och vill fortfarande inte men det finns en viss skillnad mot nu och då. På den tiden älskade jag mina ÄS över allt annat på denna jord. Jag tyckte att de gjorde att jag mådde bra men när jag i efterhand ser tillbaka på allt detta förstår jag hur nära det var att jag inte ens skulle ha varit i livet idag. Och trots att jag längtar tillbaka till den tiden och gör allt för att komma dit igen (märkligt, jag vet) så förstår jag innerst inne att allt var mycket värre än jag kan minnas.

Men nu har jag snurrat iväg lite och hoppat över väsentliga delar. Efter ett par år hade ätstörningen blivit så naturlig för mig. Det var inte konstigt längre och jag började slarva med att försöka dölja den. Så ja, jag blev påkommen. Det var den absolut värsta dagen i mitt liv då jag blev konfronterad av min mamma. Jag trodde och hoppades att livet var slut i den sekunden. Insåg att jag aldrig skulle kunna se henne i ögonen igen. Tiden gick. Jag blev faktiskt ofrivilligt bättre ett tag innan jag trodde att allt var glömt, började igen och blev såklart påkommen igen.  Efter det har jag haft ögonen på mig. Jag och min familj har gått igenom ett helvete men jag tror att de litar på mig nu vilket känns för jävligt. De har nämligen ingen anledning att lita på mig. Jag ljuger för alla jag älskar och hoppas innerligt att de aldrig ska behöva ta del av min mörka hemlighet igen. Det skulle krossa både dem och mig.

Jag plågar verkligen mig själv just nu. Tog precis på mig en kort klänning bara föratt verkligen känna hur fet jag är. Enda gången jag visar både armar och ben är om det är outhärdligt varmt (d.v.s utomlands) men det är motvilligt. Går nu runt här hemma och har ångest även om ingen kan se mig i de här kläderna. Passade också på att ta kort på min äckliga hetsmage och mina feta, gropiga lår. Står inte ut längre. Det finns ingenting som är fint på mig. Förra veckan hade konturerna i ansiktet kommit tillbaka men nu är de borta igen. Måste ha gått upp massor av kilon de senaste dagarna för detta är inte möjligt.

Till tåga på allt, hur tror ni att det blir med att inte äta något mer idag som jag skrev tidigare? Det går inte alls. Två sekunder efter att jag postat inlägget upplyste L mig om att vi ska äta thaimat och jag kommer inte undan. Vill som sagt inte bli påkommen av självaste chefen men ja. Jag är så arg och jag orkar inte med mig själv just nu. Det var länge sedan jag kände mig så otroligt ful

Jag har inte ens vågat väga mig igår eller idag. Jag har ätit så ofantligt mycket. Det värsta är att jag tänkte fasta hela denna vecka då jag vet att jag kommer äta onyttigt på söndag, åtta timmar på en flygplats inbjuder till överätning. Men nu har jag säkert gått upp allt som jag hade gått ner. Åh jag kommer bryta ihop. Har redan ätit choklad (hej PMS) idag men det får bli det enda. Imorgon får bli en matfri dag och på lördag ska jag äta pyttelite då L tar studentexamen då. Måste väga mig imorgon men vågar inte. Jag känner för att skära men jag ska inte. Inte nu. Inte precis innan sommaren när jag precis har fått allt att blekna bort.

jag har gått upp 0,4 kilo i helgen och det är verkligen inte okej. Och hur hanterade jag det beskedet? Jo, jag "firade" min viktuppgång med att äta ännu mer. Jag är äcklig! Nu får det vara nog. Två kilo till så är jag till och med långt under min första målvikt. Hur svårt kan det vara egentligen?

i lördags var det som sagt fest och jäklar vad jag kommer sakna de här människorna när jag åker hem. Många hade jag träffat förr och några var nya ansikten men de är så jäkla goa och sjukt roliga. Jag hatar som sagt sociala tillställningar med mycket folk men för en gångs skull har jag hittat en stor grupp där jag är bekväm och då är det dags att åka. Någonting positivt är i alla fall att jag nyss såg bilderna från helgen som kommit upp på kära gamla facebook. Jag jämförde dem med bilder från förra sommaren och såg att mitt ansikte faktiskt var smalare. :D Great. Dubbelhakan borta, check. Nu är det gäddhänget, äckellåren och putmagen kvar.

Gör som så att del två kommer redan nu så att uppdateringen hålls igång lite idag.



Jag vet inte exakt varför mattan drogs undan för mig just då och jag vet inte heller exakt när det hände men det var någon gång i mitten eller slutet av högstadiet. Portionerna blev allt mindre, träningsdoserna blev allt högre och i takt med att vågen visade mindre började också komplimangerna strömma in. Jag kände mig oövervinnerlig. För en gångs skull hade jag kontrollen över mitt eget liv. Jag hade funnit vägen till lyckan. Trodde jag!

Euforin blev kraftigare när jag för första gången tog ”mod” till mig att kräkas.  Jag glömmer aldrig någonsin vad jag tänkte sekunderna innan då jag övervägde att göra det. ”Jag kommer inte fastna för jag är starkare än alla de andra som gör detta”. Sagt och gjort. Jag minns vad det var. Första gången jag spydde var det chips. Så stolt och lättad som jag var efteråt har jag inte varit sedan dess. Jag trodde att jag från och med den dagen kunde äta och ändå bli smal. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Min plan fungerade till en början.

Kilona rasade. Jag blev peppad. Människor kommenterade att jag blivit smal och även om de menade på ett negativt sätt så var jag lycklig. Lycklig över att äntligen ha lyckats. Tyvärr insåg jag inte vilka risker jag tog, och fortfarande tar. Kräkandet tog över mitt liv. Så fort jag hade svalt något så var jag tvungen att få upp det igen. Det spelade ingen som helst roll om det så bara var en tugga av ett äpple. Det skulle helt enkelt upp igen. Nästa steg: Självdestruktivitet, pro ana och energibrist.

Nu är det exakt ett kilo kvar till mål nummer ett och det är som sagt mitt viktigaste mål. Minus 0,3 kilo från igår.

Idag ska jag på inflyttningsfest hos N så uppdateringen här kommer att bli lidande men det ska bli roligt ikväll. Jag är rädd på ett sätt för jag måste vara social med massor av nya människor vilket inte är min starka sida men det ska nog gå bra. Hoppas jag! Lite att dricka på det så är det lugnt haha. Nej men jaag vet inte hur jag ska göra för jag har inga planer på att äta idag men jag vet att det blir en del dricka ikväll. Hm jag får ta det lite lugnt helt enkelt.

Det är svårt att säga när allt började. När gick jag från att vara den spralliga, bekymmerslösa och levnadsglada flickan till att bli ett monster som är beredd att offra allt för att uppnå ett omöjligt ideal? Jag har ingen aning. Vad jag vet är att många saker har påverkat och att det är absolut nödvändigt för mig att skriva ner min historia. Här kommer del ett, bakgrunden till varför mitt liv är som det är just nu.

Mitt tidigaste minne är när jag var liten. Jag var inte tjock men fortfarande rundare och framförallt längre än mina klasskompisar. Jag tänkte inte så mycket på det förrän kommentarerna började rulla in. Barn kan vara elaka, inte med mening, men de drar sig inte för att säga exakt vad de tycker och tänker. Jag är uppfostrad till att visa mig stark och att låtsas som att ingenting rör mig i ryggen. Men innerst inne sätter sådana saker djupa spår. Jag kan fortfarande se tillbaka på den tiden och känna mig som ett missfoster.

Efter detta sviker minnet och allt jag vet är att mina komplex växte sig större i takt med att självförtroendet sjunker. Men mina ätstörningar skulle inte komma att framträda förrän i 12 till 13-årsåldern. Det började oskyldigt med desperata bantningsförsök och höll sig på den nivån ytterligare ett år eller så sedan brakade helvetet lös. Det var då mitt liv föll samman och hela mitt inre slogs i spillror. Mer om det i nästa del av historien.