Empty is pure

Strax efter mitt senaste inlägg fick jag panik och med huvudet fullt av tankar som talade om för mig hur värdelös jag är och hur länge jag var tvungen att gå innan jag fick gå innanför dörren igen gav jag mig iväg. Nu gör det ont precis överallt men jag har åtminstone lyckats få i mig något som de i dagvården skulle kalla ordentlig frukost. Sedan att både mellanmål och lunch går bort totalt idag, det kan vi väl bara glömma bort?


Dagens vikt: *6,6 (minus se hekto från igår)

Har fått tid hos läkaren också för att diskuteraa eventuell medicin. Nästa torsdag får ni peppe mig så att jag inte bryter ihop innan.

Har varit på behandlingen idag och terapeuten föreslog att jag ska börja med ångestdämpande. Ska på något möte om det ganska snart tror jag. Det känns sådär eftersom jag har en tendens att förminska mina egna problem. Känner inte att jag har så stora problem att det ska behövas men nä jag sade det till henne sade hon bara att jag hade enorma stresspåslag hela tiden. Efteråt var ångesten så stark att jag körde ett tufft träningspass bara för att ge mig ut och ångestspringa/gå när jag kom hem.

Åh...denna jävla ångest.

"Always remember...
You will live
You will love
You will dance again"


Ibland är det bara allt för svårt att tro på. Och allt för svårt att kämpa för.

Nu är jag åter igen hemma i min lilla lägenhet efter en välbehövlig påskhelg i tryggheten hos familj och vänner. Det ha varit extremt jobbigt med all påskmat och alla onyttigheter. Mycket ångest har funnits med mig men på något sätt har jag ändå kunnat slappna av. För första gången på länge kunde jag faktiskt dra in luft i lungorna och känna hur de konstanta kvävningskänslona försvann, om än bara för en stund. Det behövdes och för första gången kändes det  faktiskt jobbigt att åka tillbaka hit. I normala fall känns det befriande.

Här hemma sitter ångesten i väggarna och så fort jag klev innanför dörren började kroppen skaka och sinnet spelade mig ett och annat spratt. Vill ha tillbaka min trygghet.

Jag är så trött...

• på att känna lukten av mat och tro att jag på så sätt ska få i mig kalorier.
• på att varje vaken sekund försöka undvika mat.
• på att träna trots att det för länge sedan slutade vara roligt och ett av mina intressen.
• på att träna timme ut och timme in trots att kroppen värker och jag bara vill dö.
• på att städa upp alla spår av kräkningar/hets o.s.v innan jag får besök.
• på att alltid behöva ljuga.
• på att vågen är min bästa vän och största fiende på samma gång.

Jag skriver den här listan och inser hur mycket det finns som jag bara vill bli av med och slippa för all framtid. Men trots det är det så fruktansvärt svårt att ge upp ätstörningen. Jag saknar den jag en gång var; frisk, glad och älskade livet (nästan i alla fall). Men samtidigt saknar jag den jag en gång var på ett annat sätt också; sjuk, smal, deprimerad o.s.v. Inte för att det på något sätt var roligt men för att det var tryggt och gav mig tröst.

God kväll.

Idag höll jag på att få ett totalt sammanbrott i skolan. Har känt mig sådär apatiskt och ångestfylld på samma gång hur nu det går ihop. Men mentalt påfrestande är det i alla fall. Precis när jag satt där och tyckte allmänt synd om mig själv ringde de från ABC och berättade att terapin på onsdag är inställd. Jävla skit. Jag behövde verkligen det mötet efter den här kaosartade veckan. Nu kommer det ju inte gå bättre direkt eftersom jag inte vet hur jag ska hantera mina ångestattacker. 

Det positiva med inställt möte är dock att jag åker hem till E-town på onsdag förmiddag och stannar till måndag eftermiddag. Ska bli så skönt att komma iväg ett tag. Även om jag oroar mig för viktuppgång. Precis när det har börjat gå bra. 

Grupparbetet är klart, tentan är skriven, jag behöver bara gå två dagar i veckan på dagvården. Det har med andra ord lugnat ned sig lite tillfälligt och det är skitjobbigt. Hittils har behandlingen gått jättebra, jag har följt matschemat o.s.v. men det är för att jag inte har haft tid att tänka efter. Nu är jag helt plötsligt själv med mina egna tankar igen och det kan bara sluta illa. Kommer på mig själv med att leta anledningar att skära ner på den groteksa mängd mat de tvingar i mig och sådär. Nu längtar jag tills imorgon när livet sätter fart igen så jag slipper tänka.

Jag har fruktansvärd ångest just nu eftersom allt jag vill är att gå ned i vikt men slutar jag följa schemat kommer jag säkert bli fast i dagvården för all framtid. På gott och ont. Jag är faktiskt rädd för att inte behöva gå där varje dag längre och för att till slut inte behöva gå där alls. Min huvudbehandlare har på något konstigt sätt blivit den enda trygga, stabila punkten i min tillvaro och det känns som att det är han som håller ihop mitt liv just nu. Hur fan ska jag klara det här utan den tryggheten? Jag är så mentalt instabil att jag inte orkar hålla ihop mitt liv själv. Behöver någon som tar kontrollen och gör det åt mig.

Hej på er.

Det blir en snabb uppdatering nu bara för att berätta läget, mer än så hinner jag inte. Har aldrig varit så stressad i hela mitt liv. Spenderar dagarna på dagvården bara föra tt sedan springa till skolan och jobba med grupparbetet, åka till träningen, handla och till sist hem och försöka tentaplugga. Det suger musten ur mig.

Just nu står dessutom min bil ensam och övergiven på skolans parkering och vägrar starta. Femton minuter efter den upptäckten kom jag hem och insåg att min cykel hade punktering igen! Sjunde gånger på några veckor. Gahhh....hinner inte.

Hallå alla fina.

Livet går i 180 för mig just nu och jag hinner knappt med. Först dagvården från morgon till eftermiddag, sedan grupparbete i skolan för att sedan åka och träna och slutligen tentaplugga. Däremellan ska jag hinna äta alla mål som de har planerat åt mig. Det har gått ganska OK de senaste dagarna och jag har lyckats följa planeringen. Känner inget hetssug alls längre. Däremot måste jag hindra mig själv från att svälta och det är ännu jobbigare. Vill bara rasa i vikt ju. Har precis kommit in efter 1 timmes intensivpas och 1,5 timmes snabb promenad för att kompensera middagen.

Hade individuellt samtal med T idag och han har bestämt att jag ska bli kvar i dagvården även hela nästa vecka. Ångest! Jag tycker ju inte ens att jag är sjuk men så vill de hålla kvar mig ännu längre. Vet inte hur jag ska klara detta.

Mycket har hänt sedan jag skrev sist trots att det inte ens är två dagar sedan dess. Igår fick jag träffa hon som ska vara behandlingsansvarig för mig och hon skickade in mig direkt i dagvårdsbehandlingen. Så idag var min första dag där. Mellan åtta på morgonen och två-tre någongång på eftermiddagen är jag fast där inne med människor som lägger upp mat åt mig och ser till att jag äter upp varenda liten bit. Det kändes faktiskt ganska bra när jag var där men nu när jag är hemma känns det sjukt jobbigt att behöva sköta det helt själv. Har ätit middag efter vad som står på matschemat och kämpar för att inte springa iväg och kräkas just nu. Vill dö, dö, dö. Hatar att vara så här mätt. Och då äter jag ändå bara 3/4 portioner nu.

Ska vara kvar i dagvården minst en vecka nu och så får vi se om det förlängs efter det. Hur fan gick det här till? Jag hinner inte med i mitt eget liv.

Jag har fått nog. Fick precis en ångestattack och gick lös i kylskåpet tillsammans med soppåsen. Nu finns det bara en kanna vatten och typ en halv purjolök kvar. Känns inte som någonting jag kommer hetsäta i alla fall. jag hartagit fram det som jag får "äta" och ställt på diskbänken och det är i princip tip olika tesorter, en portion varma koppen och kaffe. Ska även köpa hemma massa juicer och liknande ikväll eller imorgon. Jag tänker inte äta förrän jag är smal igen. D.v.s. om si sådär tio kilo. Struntar i om jaf dör på kuppen.

Känner för att avbryta behandlingen innan den ens har börjat på riktigt. De ska inte få förstöra min viktnedgång nu. Jag måste bli smal för jag skäms. Vågar knappt gå till gymmet idag för att jag kännerm ig så fet, v ärdelös och äcklig. Hela jag är äcklig. Ursäkta utbrottet men jag orkar inte mer nu!