Empty is pure

Somnade tidigt igår och vaknade halv sex nu imorse. Nu borde jag plugga eftersom jag somnade ifrån böckerna igår men nej. Jag orkar inte. Ska träffa min gruppkompis vid elva och börja så smått på grupparbetet. Orkar inte.

Har inte så mycket mer att säga nu. Förutom att jag har gått ned två kilo från igår! Jaa mycket vätskevikt, jag vet. Men ändå. Då betyder det åtminstone att jag faktiskt inte väger så mycket som jag har trott i några dagar nu.

Är fortfarande eländig och halvfebrig men idag ska jag hoppa in och vikariera för en annan värd på friskis baspass. Kul. =) Synd att jag inte fick veta det tidigare bara för vad är väl värre än att slänga på sig den extremt tighta friskisdräkten när man känner sig fet och hetssvullen?

Aja, annars händer det väl inte så mycket intressant idag. Borde plugga men sitter här och stirrar istället.

Ha en bra dag.

Ibland känns det som att någon där uppe gör allt för att hindra mig från att träna. Inte för att denna någon lyckas men det gör ju trots allt livet liite jobbigare. Först var det benhinnorna, sedan var det foten och nu är det båda dessa plus feber och förkylning på gång. Som om inte det vore nog missade jag thaiboxningen idag, bestämde mig för att träna på friskis istället. Kommer dit och inser att passet innan mitt leds är intensiv och leds av en av mina favoritledare som hade hoppat in och vikarierat. Men nej, jag fick nöja mig med ett medel/puls-pass, feber och skador idag. Fan!

Förlåt, jag behövde gnälla av mig. Jag brukar inte gnälla över skador/sjukdom och så vidare då jag hatar människor som gör det men som sagt, livet för en träningsnarkoman blir lite jobbigare om träningen påverkas negativt.

Hej allihopa.

Idag har jag återigen varit och pratat med psykoterapeuten, vi gick igenom mina resultat från utredningen. Ingenting direkt överraskande förutom att hon såg så allvarligt på det här. Framför allt föreslog hon att jag ska börja i KBT-terapi i grupp (HJÄLP!) och utöver det vill hon att jag spenderar några veckor i deras dagverksamhet. Då är man i princip där typ sex timmar om dagen och försöker lära sig äta efter rutiner igen. Plus att hon i framtiden vill att jag börjar hos deras sjukgymnast för att lära om basal kroppskännedom och bla bla. Jag är livrädd.

Annars händer ingenting speciellt. Jag går upp i vikt hela tiden men jag förstår faktiskt inte varför. Där kan vi börja snacka ångestframkallande. Dessutom har jag ångest över att jag inte ska gå på något av mina rutinartade friskispass idag eftersom jag ska på thaiboxning igen.  Visst ska det bli kul med boxningen men jag har så svårt för att bryta mina rutiner.

Idag har jag varit på EKG och det såg tydligen bra ut. Men någonting som jag har tänkt på är att alla som jobbar inom vården och ser på mina remisser att jag kommer från en ätstörningsklinik kollar på migg med medlidsamblick som om jag kommer falla död vilken sekund som helst. De menar nog väl men det absolut värsta jag vet är att jag hatar när människor tycker synd om mig för då verkar jag svag.

Annars går det väl si sådär. Det känns i alla fall som att jag är på väg ur den värsta hetsperioden nu. Härom dagen fick jag veta att jag faktiskt är någons stora träningsinspiration och att hon är avundsjuk på mina armar. hahah det första är väl kul att höra men jag hatar mina armar. Det är mitt största komplex.

Nu bär det av mot träningen. Ett medelpass på friskis och efter det en och en halv timmes thaiboxning som jag och en kompis ska prova på. Dessutom har jag gått en halvmil idag så träningen går okej.

Jag tackade just nej till att följa med på bio, ha trevligt och kanske komma lite närmre de i klassen. Anledningen? Jag ska träna idag och när jag satt och skulle boka biobiljetten fick jag sådan ångest över att missa träningne så jag struntade i det. Tragisk tjej. Tänk om de aldrig mer kommer försöka få med mig på något? Dessutom är jag så äckligt jäkla bakis idag så jag borde prioritera bio med vänner framför träning.

Gårdagen bestod av klassfest/tentaslask och det var sjukt kul men som vanligt efter klassfest undrar man dagen efter vem man har skämt ut sig för, vad man har sagt och så vidare. haha jag skriver mer denare. Orkar inte nu.

Eller just det, vikten går bara uppåt och åt helvete.

Stressen gör att det bara snurrar i skallen på mig men samtidigt känner jag mig så otroligt tom inombords. Orkar inte med någonting längre. Värdelös. Kommer aldrig ta mig ur denna värld av ångest och demoner som förvränger min självbild. Om jag inte kan ta mig ur det och inte heller orkar leva med det, vad är då alternativet? Det är för jobbigt att tänka på för jag vill inte sjunka ner i självmordstankar igen. Vill ju faktiskt leva men inte på det sätt jag lever nu.

Var hos psykoterapeuten idag igen och fick fylla i massor av formulär för att de ska kunna utreda mig. Dessutom tog de cirka sju rör med blod eller någonting sådant och nästa vecka har de bestämt att jag ska skickas iväg på EKG för att kolla hjärtat ordentligt. Jag har nog inte riktigt fattat varför de ser så allvarligt på det här. För mig är det fullt normalt men i deras värld är jag störd och måste kolla så att inte hjärtat håller på att ge upp.

Sjuksköterskans kommentar angående mina svårhittade vener: "Ja, de känns ju men de syns inte så bra"
Min tolkning: "Jävlar, jag är så fet att inte ens venerna syns på mig".

Normalt sätt att tänka, ja.

Jag är så stressad att jag knappt hinner andas, hinner inte tänka, hinner inte leva. Och bloggen blir såklart lidande av det. Allt går åt skogen nu om jag får vara lite pessimistisk. Håller på med ett grupparbete som tar all tid i världen samtidigt som jag någonstans där emellan ska hinna plugga till den gigantiska tentan som är på lördag. Orkar inte mer.

Hetsar mest hela tiden, känner mig fetare och fulare än någonsin, vill dö, känner mig ständigt melankolisk. ABC igen imorgon men jag vill inte visa mig när jag ser ut så här. Speciellt inte nu när jag vet att hälften av alal funktionärer på friskis verkar jobba på ABC. Hoppas att de håller tystnadsplikten. Annars är jag körd.

Jag går verkligen runt hela tiden och tror att jag uppdaterar bloggen ganska ofta. Men livet rullar på en en sådan rasande fart att jag knappt förstått vart den senaste veckan har tagit vägen. Skolan suger musten ur mig med intensivt tentaplugg och grupparbete tillsammans med en psykopat på samma gång. Igåår gick jag upp 05:00 för att åka till gruppens partnerföretag och göra en intervju.

Annars består dagarna av hets, hets och åter igen hets. Jag förstår itne vad som är problemet med mig. Jag pendlar flera kilo upp och ned på en enda dag så jag vet inte ens vad jag egentligen väger. Skitjobbigt med tanke på att det är dags för ABC på tisdag.

Har idag varit värd på friskis för andra gången och det går bra. Den här terminen är det inte direkt avancerat eftersom jag är på familjejympan. Typ registrera i receptionen, släppa in folk och förbereda fikat. Men det är mysigt att komma iväg en gång i veckan och nästa termin får jag något annat pass. Frågan är bara vad. Idag var det sjukt jobbigt att behöva kränga på sig friskiskläderna...kände mig bara sååå fet.

Nu har det gått några dagar sedan sist och det beror på att jag är så fruktansvärt stressad just nu. Springer runt hela dagarna och bara längtar tills det lugnar ner sig. Jag har gptt upp nästan två kilo! Och det är så konstigt med tanke på att jag inte ens har misskött mig mer än vanligt. Funderar på om det kan vara för att tjejveckan kommer snart? Hoppas det så att jag får en naturlig förklaring till den här skiten.

Idag är det premiär på friskis. Ska vara där senast halv tio för att värda. Spännande. =)

Nu mina vänner kommer det äntligen dyka upp lite nya, fräscha bilder på bloggen.

Jag har piggnat till och är på bättre humör än i morse. Det var som sagt kursstart idag och det var flera personer jag knappt känner som kom fram och sade att jag och min gruppkompis hade haft den bästa och proffsigaste presentationen förra veckan. Flera som inte ens var där men hade hört från andra i klassen att det hade varit bra kom fram och berättade det också. Det må låta egocentriskt men det var så grymt skönt att få höra. Presentationer är ju det absolut värsta jag vet, får dödsångest en månad i förväg, så att få bekräftat så här att folk tyckte att jag såg så lugn och trygg ut värmde verkligen. Älskar min klass för att de är modiga och vågar komma fram och säga sådant helt utan anledning. Jag ska också bli bättre på att verkligen säga rakt ut till människor när jag tycker att de har gjort något bra. =)

Har hetsat och spytt alldeles nyss. Men jag ska träna bort allt ikväll. Tänkte gå på ett av de tråkiga intensivpassen men det blir ett roligt medel puls-pass med en klasskompis istället.

Känslan av att vakna 05:20, vara skittrött men ändå inte kunna somna om. Verkligen underbart. Visserligen är det skönt att komma igång på morgonen men inte när kroppen bara skriker åt en att det är dags för sömn. Ännu sjukare, gissa vad jag äter till frukost? Fiskbullar! Bara fiskbullar. Låter ju verkligen som någonting en frisk människa skulle göra.

Har gått upp nästan ett helt kilo från igår till följd av gårdagens/nattens/morgonens hetsätning. Skitdag!

Nej jag borde nog faktiskt inte skriva när jag har sovit två-tre timmar på en natt. Humöret är inte på topp men förhoppningsvis vaknar jag till snart med tanke på att det är kursstart idag.

Ha en bra dag allihopa.

Igår blev det utgång och precis som vanligt blev det roligt även om jag var opeppad från början. Tycker däremot inte om krogen men förfesterna är ju alltid roligt.

Det gick ganska vilt till och just därför var det extra komiskt när en av hurtbullarna från friskis ringde och väckte mig imorse när jag var både bakis och hes. Anyway, de frågade om jag ville börja som jympavärd på familjejympan på lördagsmorgnar. Det tackar jag ju såklart inte nej till. Det blir mysigt och dessutom vet jag att jag får gå vidare till kvällspassen nästa termin då.

Ikväll blir det mitt favoritpass, intensiv med H. har dessutom gått ned 0,4 kilo från igår.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men jag längtar så fruktansvärt efter att det ska bli den 31a nu så jag får komma till bedömningssamtalet på behandlingsstället. Jag är livrädd och jag vågar inte bli frisk men jag orkar inte mer. Önskar så djupt att jag bara kunde falla handlöst och att någon skulle ta emot mig i fallet. Men det fungerar inte så i mitt liv. I mitt liv är jag den som förväntas stå stark och ta emot andra när de inte orkar längre. Som en trygg punkt i tillvaron som alltid orkar och alltid finns. Det är någonting som jag gladeligen och mer än gärna gör för de människor som står mig nära men just idag går det inte längre. Jag måste ta tag i mig själv för att kunna stå stark inför andra.

Nu svävade tankarna iväg igen men det jag ville komma fram till egentligen var att jag med skräk i blciken och hopp i hjärtat ser fram emot den 31a. De senaste dagarna har jag förtvivlat insett hur sjukt mitt beteende är och hur jobbigt det är att leva så här. Att låta en ätstörd tjej bo själv i en lägenhet uta nnågon som kontrollerar en kan inte sluta på mer än ett sätt...i kaos.

Dagens intag: För mycket, inga kommentarer.
Dagens motion: En timmes promenad. Värdelöst.

Hej alla fina.

Idag har det verkligen gått åt helvete. Förstörde hela dagen nu på kvällen då jag inte kunde hålla mig borta från kylskåpet. Har spytt fyra gånger under dagen och just därför känns det väl som att jag har hetsätit men egentligen har jag inte gjort det. Har överätit och kommer säkerligen ha gått upp massor i vikt imorgon men jag har ändå inte hetsat på samma sätt som jag brukar. Inte lika mycket och inte lika okontrollerat. Ångest, ångest, ångest! Ta mig bara härifrån. Orkar inte leva med den här skiten längre. Idag visade vågen plus minus noll igen och igår kunde jag inte hålla ångesten ifrån mig längre så jag skadade mig själv. som vanligt när allt har läkt ihop och börjar försvinna ska jag riva upp allt ännu en gång.

Motion idag: En halvtimmes promenad och en timmes intensivpass.

Att man kan sakna en människa så fruktansvärt mycket att det gör fysiskt ont. Så mycket att ångesten som hållit sig borta ett bra tag nu kommer tillbaka med full kraft. Starkare än någonsin. Jag känner mig patetiskt då det gäller en människa som jag inte borde sakna. En människa som borde vara luft för mig. Hur kan det betyda så otrolig mycket? Ljuvliga minnen varvas med jobbiga minnen av bråk och ångest. Men jag skulle hellre återuppleva all ilska igen än att fortsätta sakna och undra hur allt kunde ha varit om jag gett det chansen och vågat kasta mig ut handlöst.

Lite funderingar från en ångestfylld tjej just nu. Annars har det gått ganska bra idag. Har visserligen spytt en gång men jag har inte hetsat. Har druckit kaffe, te och ätit en liten portion gröt samt en brödbit. Får ångest när jag tänker på det trots att jag vet att det egentligen inte är särskilt mycket. Jag känner mig så svag i kroppen idag men väljer att se det som ett gott tecken. Vågen visade plus minus noll idag men jag hoppas på att ha gått ned imorgon. Har minskat en centimeter runt både midjan och rumpan i alla fall.

Motion idag: En timmes promenad totalt. Till och från yogan.