Empty is pure

Ja, Den här dagen kan minst sagt beskrivas som höga berg och djupa dalar. Det började bra med sovmorgon och vovven är alltid lika mysig som kommer och väcker mig vid sex på morgonen bara för att bli insläppt i mitt urm och sedan somna om i min säng. Träffade sedan N som kom hit för att prata och dricka kaffe så det var trevligt. Allt var frid och fröjd ända tills barnen kom hem. Fy faan vilket skrik och gap det har varit idag på grund av läxorna. Aja, mamman har iaf varit trevlig två dagar i rad nu.

Nej men vad gör jag egentligen? Jag skriver ju inte alls om det som bloggen borde handla om. Det har gått dåligt med maten idag. Jag har inte vägt mig så kan inte säga någonting om det men jag har ätit bröd, piroger, pasta och druckit oboy. Inte bra alls men det blir nya tag imorgon. Och Gud vad jag längtar efter operationen nu. Jag är visserligen livrädd för smärtan trots att jag är väldigt smärttålig men inte ens jag kommer kunna äta normalt på några veckor efter operationen.

Idag satt jag åter igen och tänkte tillbaka på hur allt började med mina ätstörningar och hur det till slut urartade i självskadebeteende. Hur jag blev den jag är idag och vilka faser jag har gått igenom under de senaste åren. Det finns så många minnen från dessa år som är obehagligt tydliga samtidigt som de känns diffusa och väldigt långt borta. Det går inte riktigt att ta på dem. Antagligen blir det så när man har gått in i en ny fas med nya utmaningar att tackla. När jag satt och tänkte kom jag på hur mycket jag har utvecklats och växt som människa sedan allt det här startade och sedan jag dessutom startade min första blogg. Samtidigt som jag har växt och utvecklat mina tankemönster har jag krympt emotionellt och det finns snart inte så mycket kvar att ta av. Det här livet har tärt så otroligt hårt på mig och den jag var från början existerar knappt längre. Ändå är jag inte beredd att ge upp det. Samtidigt som jag ser tillbaka på min värsta ÄS-period med skräck i blicken kan jag inte låta bli att längta. Jag längtar så otroligt mycket efter att nå den vikten som jag hade då igen. Jag måste klara det här nu. Jag måste komma på ett sätt att motivera mig själv så som jag gjorde de första åren.

Tror att jag ska försöka skriva ihop en liten historia om hur allt började någon dag.

Rosario är död. Är det någon mer än jag som har läst den boken? För er som inte har läst den kan jag säga att den handlar om sexturismen i framförallt Filippinerna. Det vill säga barnprostitution. De flesta som har läst den brukar kommentera genom att berätta hur tårarna forsade under tiden de läste. Jag kommenterar genom att säga att den var så fruktansvärt hemsk att jag inte fällde en enda tår. Lite märkligt kanske. Jag gråter hela tiden, speciellt när jag läser eller ser på film. Den här boken var däremot för vidrigt hemsk för att jag ens skulle få fram några känslor. Tomheten talade.

Hur som helst. Det jag ville komma till var att jag för en sekund glömde mina egna problem. Glömde var kanske att ta i men de kändes mindre väsentliga och framförallt kände jag mig så patetisk, vidrig och hemsk som ens orkar tänka på mina ätstörningar när barn säljs som sexslavar i andra länder. Självklart är det värre men frågan som jag ställer mig är varför man alltid förminskar sina egna eller sina vänners problem bara för att man inser att det finns de som har det värre? Varför skulle min sjukdom bli lättare att hantera bara för att någon annan lever i en 1000 gånger värre situation? Det vore ju fruktansvärt om det var så att jag skulle kunna må bättre för att någon annan lever ett helvetiskt liv. Det skulle ju verkligen vara ren egoism. Jag hatar att bo i ett land (Sverige) där det inte är okej att må dåligt eller uttrycka vad man känner om man inte är beredd på att få en lång föreläsning om hur det ser ut i resten av världen. Jag vet redan det och jag lider med de människorna som bor i den typen av förhållanden men jag blir inte frisk av att folk berättar det för mig.

Gah, jag är fortfarande grinig och allmänt irriterad. Inte som igår då det var ångestrelaterat men jag stör mig på mamman här i familjen. Jag kommer överens med alla andra men hon är så fruktansvärt överlägsen och jag kan inte hantera sådant. Jag har alltid varit en högpresterande person med bra betyg som jobbar hårt och så vidare. Det är nog därför jag blir så fruktansvärt förbannad när hon pratar till mig som om jag vore underbegåvad eller något. För i helvete, jag förtjänar inte det och jag behöver inte någon som berättar för mig hur jag ska använda en dammsugare, hur jag ska skala ett äpple eller hur jag ska bre en macka. Det är itne direkt kärnfysik vi pratar om.

Aja, idag har jag åtminstone vägt mig för första gången sedan jag lämnade Sverige. Har hittat en våg inne på föräldrarnas  toalett som jag provade idag. Jag väger alldeles för mycket och vill inte skriva ut min vikt än men det kunde definitivt ha varit värre. jag har inte gått upp i vikt de senaste veckorna trots min hetsperiod. Men nu ska det gå nedåt istället. ag vill inte stå stilla på samma ställe hela tiden.

Jag förstår inte vad som händer med mig. Ilskan kryper inom mig. Smyger sig på när man minst av allt skulle kunna förutspå dess ankomst. Ständigt denna ilska! Gråten har bytts ut mot ilskeattacker som är svåra att kontrollera, än svårare att dölja. Den nedstämda, hyperventilerande ångesten var lättare att hantera. Det går åtminstone att ta ut på sig själv. Den agressiva ångesten är värre. Den går inte att ignorera, går inte att hålla inom sig på grund av känslan av att man snart kommer bryta samman. Det går heller inte att ta bort den genom att fysiskt attackera sin egen kropp för det hjälper inte. Värst av allt är att den faktiskt tvingar mig att känna något. Min vanliga ångest innebär mest tomhet och en overklighetskänsla som faktiskt, tro det eller ej, kan vara ganska behagligt när man har lärt sig att stå ut med den värsta biten. Vart vill jag egentligen komma med det här? I ärlighetens namn har jag ingen aning men det kändes bra att säga det. Kändes bra att få förklara det som jag inte kan säga öppet till människorna i min omgivning. Skrivandet har alltid varit någonting ångestdämpande och trösterikt för mig.

Sådär. Nu har jag suttit och sparat ner massor av fin thinspo som jag tänker dela med mig av med tiden. Jag har lovat det så många gånger men nu har jag verkligen bilder så det blir enkelt att lägga upp. Och ja, eftersom dans/dansare är det vackraste jag vet så blir det helt enkelt väldigt mycket dans här i bloggen. Kände bara ett behov av att säga det.

I vilket fall så har det gått ganska bra med med maten idag och med bra menar jag att jag inte har tagit bilen och åkt för att köpa godis eller hetsat. Jag har visserligen ätit middag men de gör alltid så hälsosam mat här plus att jag inte har haft tid att småäta. Just det, kaffe har jag ju druckit också men det kunde ha varit bra mycket värre.

Jag har träffat en ny människa idag också. Jag vet inte varför men det känns bra här i Finland. Alla är trevliga och så. Jag som aldrig känner mig bekväm i sällskap av nya människor har faktiskt varit riktigt avslappnad de senaste veckorna. Idag var det kanske lite spänt men det var bara för att det var en ganska söt och trevlig kille som jag skulle försöka hålla igång samtalet med haha. Men, men, det är som sagt skönt att folk erbjuder sig att visa mig runt lite.

Det känns konstigt att behöva stå på egna ben nu för tiden. För att fortsätta i det bildliga språket så kan man väl säga att jag alltid har haft ganska bra balans, lärde mig att stå tidigt för att slippa vara beroende av andra. Fallen har varit många och kontrollbehovet har fått sig en törn allt för många gånger. Men hur ska jag veta om jag någonsin kommer stå stadigt istället för den här vacklande balansgången mellan ångest och lycka? När ska jag sluta falla varje gång någon ger mig en liten knuff? Antagligen aldrig. Jag kommer alltid att vara skör men jag måste lära mig att hantera det. Jag har inte tid att vara lättpåverkad. Min obeslutsamhet gör att min vikt står ständigt stilla och jag orkar inte med det mer.

För att sluta med flummandet nu så kan jag ju passa på att berätta att jag snart har operationstid. Kommer knappt kunna äta på flera veckor. Kanske är det en bra bbörjan för att jag i framtiden ska sluta vackla.

Jag inser att mitt förra inlägg var fullt med I-landsproblem á la röka eller inte röka och "gud vad dyrt det är med resan"-snack när jag i själva verket är hur lycklig som helst över att jag lättare kan ta mig till Helsingfors än jag kan ta mig till Stockholm när jag är hemma. Jag är också överlycklig över att jag ganska nyligen har kommit hit men att människor är så vänliga och verkligen hjälper mig med att få någon typ av socialt nätverk här. Men och det är ett stort MEN. Jag är en allmänt pessimistisk person. Jag har svårt att se det fina i saker. Eller rättare sagt ska jag väl säga att jag allt som oftast ser det vackra i saker men den sk mörka sidan i mig överskuggar allt det och får mig snabbt på andra tankar. Just nu är det nog helt enkelt så att när jag försöker få bort mina negativa tankar från mat, vikt, hets och så vidare så måste den ilskan och den negativiteten få utlopp någon annanstans.

Dessutom går det så fruktansvärt dåligt med maten nu plus att jag har varit otroligt nere den här veckan men inte kunnat visa det utåt vilket är jobbigt. Idag känns det lite bättre även om jag åter igen har varit hetsig och i princip smygköpt godis. Åkte till och med till en ny butik idag för att de inte skulle känna igen mig och döma mig. Det här är ju helt sinnessjukt och jag inser det men är inte stark nog att göra någonting åt det. Har inte den energin som krävs.

Pratade med en av de personer som står mig allra närmast idag. För er som kommer ihåg så var det hon som var med mej på resan i maj när allt var så fruktansvärt dramatiskt. I vilket fall var det så skönt att prata med henne igen efter flera månader. Jag hade helt allvarligt glömt bort hur det är at skratta. Och då menar jag inte sådär artigt fnittrande utan att verkligen skratta hysteriskt av ren lycka och det inte går att stoppa. Jag visste inte hur mycket jag hade saknat det förren jag nu fick uppleva känslan igen. Har nog varit lite bortskämd tidigare då jag har träffat mina kära vänner varje dag och alltid fått känna mig lika lycklig.

Oj oj, jag är expert på att flumma bort mina inlägg men så kan det gå när förvirringen är stor.