Empty is pure

Jag kämpar på för att få vardagen att gå ihop men det är svårt. Nu har jag som sagt kommit igång med träningen i alla fall och det känns toppen. Vilade i söndags och måndags men gick ändå ut med vovven i några timmar. Idag har jag varit på gymmet och ska dit igen efter finskakursen ikväll. Det här är faktiskt det enda gymmet någonsin som hag harkänt mig bekväm på. Kanske är det för att min likgiltighet börjar komma tillbaka. Orkar liksom inte bry mig om någonting.

Maten går däremot helt åt helvete. Jag äter precis hela tiden och det är hemskt. jag kan inte bryta mönstret. Idag spräckte jag alla gränser genom att gå in i butiken och köpa kopiösa mängder choklad och sedan äta upp allt. Är sjukt nära att jag börjar spy igen men har inte riktigt vågat nu när jag är här.

Jag måste börja följa en plan igen där jag skriver upp allt jag äter och allt som jag får äta under en dag.Jag kan uppenbarligen inte lyckas genom att ta dagen som den kommer.

Förresten. Jag har börjat meditera. Haha jag framstår mer och mer som någon typ av flummare men det är helt okej. Jag behöver den stunden för mig själv och bara befinna mig i ett totalt tomrum och hur det framstår struntar jag faktiskt i. Det verkar fungera i alla fall för igår var jag så sjukt jävla förbannad på ungarna men jag lyckades hindra ett fasansfullt vredesutbrott genom att meditera lite såatte....

Det här är min första vilodag den här veckan vilket känns underbart. Har varit på gymmet samt på gruppträning varje dag sedan jag köpte kortet nu. Jag ska klara det här nu. Även om jag också har hetsätit under veckan så är jag på rätt väg. Om jag får tillbaka motivationen, konditionen och musklerna så blir jag mer motiverad till att ta tag i maten också. Det här kommer bli grymt. 

Hejsan.

Jag slänger in ett snabbt inlägg innan jag åker iväg för att hämta barnen från skolan. Eftersom operationen och allt annat jobbigt ät över nu får jag börja träna igen men det är så svårt att komma igång när man är på ett nytt ställe och inte vet hur allt fungerar. Anyway. N hörde av sig för några dagar sedan och frågade om inte vi kunde träna tillsammans. Gissa om jag blev glad? Så nu har jag köpt gymkort och gruppträningskort. Tyvärr är det väldigt dyrt här men det är värt det. Måste komma igång med det här nu. Var där igår kväll och gymmade och åkte dit igen idag. Inte så länge men jag måste börja någonstans. :) Dessutom körde jag body flow igår kväll. Riktigt skönt efterosom jag har problem med ryggen och dessutom är så sjukt stressad just nu.

Det jobbiga är att jag har lite gymskräck men jag ska verkligen övervinna den. Lite svårt bara med tanke på att precis alla killar i den här jäkla stan är så söta så jag vill ju inte skämma ut mig på gymmet haha.

Ha det bra.

Varför ska jag alltid, och då menar jag alltid, se till att sätta mig i situationer som jag inte kan (eller vill) ta mig ut ifrån? När jag åkte till Finland gjorde jag det med tanken att jag skulle göra ett ärligt försök till en nystart. Det har inte gått så bra. Jag tänkte lägga ner cigaretterna helt, även feströkandet vilket har gått fullständigt åt skogen. Jag tänkte att jag inte skulle kunna röka på eftersom jag ändå inte har några kontakter här. Vad är det första jag gör? Skaffar mig kontakter. Det är jag i och för sig glad över så det räknas nog inte. Jag tänkte lägga min så kallade "player-karriör" på hyllan och bli seriös. Men hur går det nu när jag väl har hittat någon här som jag gillar? Jag får panik som vanligt och känner föratt göra något jävligt taskigt.

Men det värsta av allt. Jag tänkte att jag på allvar skulle ta tag idet här med maten. Att jag äntligen skulle nå mina mål och drömmar. Bli den människa jag vill vara. Detta är också det som har gått absolut sämst. Det mål som har skitit sig totalt och som nu känns längre bort än någonsin. Det här fungerar inte längre. Jag måste ta tag i det här och sluta självömka hela tiden.

Någonting positivt är i alla fall att jag nu känner mig lite mer pressad att bli smal och snygg på grund av J.H. Hm kanske.

Igår var den perfekta dagen. Helt grymt roligt och skönt. Var först i Helsingfors och shoppade i flera timmar och sedan åkte jag hem för att göra mig i ordning innan jag åkte på förfest hos N för att sedan gå ut här i stan. Inte nog meda tt vi hade grymt kul men det bästa av allt kommer här. I förra inlägget klagade jag över att jag inte vet om någon här brukar röka på och att jag inte ville fråga. Men igår mitt i fyllan så slänger N ur sig helt plötsligt: "Brukar du röka grönt?". Åhh vad lycklig jag blev i den stunden. Den första människan jag över huvud taget träffade här i stan är den som kan fixa röka åt mig. Visserligen har de hemska överpriser här men strunt samma. Vet iof inte om det blir av nu på ett tag men det känns ändå skönt att ha den "diskussionen" avklarad.
 Plusa tt hon fick min hemlängtan att minska när jag berättade om det så nu vill jag inte sätta mig på första, bästa plan hem.

Oj nu kan jag inte ens formulera mig ordentligt men det är för att jag är lite stressad.

Eh, maten ska vi inte ens prata om. Vet fortfarande inte vad jag väger men jag har ätit så sjukt mycket och igår blev det ju en del dricka om man säger så. De hade " euros-kväll på krogen igår. Behöver jag säga mer?

Det jag egentligen skulle göra i förra inlägget när jag istället började svamla som vanligt var ju att berätta om hur illa det faktiskt är. Det vill säga vilka konstiga grejer jag gör nu för tiden. Är detta normalt? (Ledande fråga)

1. Gömmer mat - Ja jag gömmer faktiskt mat nu för tiden för att jag inte vill visa vad/när/hur jag äter.  Jag skojar inte när jag säger att jag har gamla tallrikar, förpackningar, bestick och annat under min säng! Helt sinnessjukt men tyvärr sant.

2. Smygköper - Jag köper godis i smyg. Antingen åker jag ungefär två timmar tidigare till min finska bara föra tt hinna handla och äta godis innan eller så tar jag bilen när jag är själv hemma och åker iväg endast för att köpa någonting att äta.

3. Olika butiker - På grund av skam kan jag inte åka till samma butik flera gånger så jag åker helt enkelt till olika, oavsett vilken som är närmast.

4. Alkohol - Jag har sprit i min underklädeslåda som jag har i säkert förvar tills jag får ett sammanbrott och behöver trösta mig med något. Full på jobbet = bra idé? Alkisvarning någon?

5. Rökning - Jag skulle göra vad som helst för att paket cigaretter nu och det första jag ska göra när jag är själv på onsdag är att åka och köpa. jag förbannar mig själv för att jag slängde ett helt paket finfina Marlboro plus min tändare när jag gick av båten i augusti. Trodde jag på allvar att jag skulle starta ett nytt liv?

6. Rökning 2 - Jag är ännu mer desperat efter att få röka på just nu. Hm, F, om du råkar ha något hemma när jag kommer i jul vill jag köpa med mig allt haha. De här jäkla finnarna är ju så ordentliga. Visst tror jag att vissa som jag har träffat röker men det är väl inte direkt det första man frågar om?

7. Tillbaka till maten - Jag överväger på allvar att smälla i mig en sats kaksmet bara för att det är gott, onyttigt och förbjudet.

Någon som skulle vilja övertyga mig om att jag har ett friskt beteende och ett sunt förhållande till mat?

Som rubriken lyder. Jag mår inte bra just nu. Det är ingenting jag skriver för att självömka men anledningen till att jag fortsätter upprepa det är att jag själv inte har insett det förren nu och jag försöker erkänna det för mig själv. Det är läskigt att jag har mått på samma sätt i så många år men inte förrän nu förstår på allvar att det inte är helt ormalt. Det enda som känns ännu läskigare är att jag inte vill inse det här. Jag vill fortsätta leva i min lilla bubbla. Framför allt har jag en fruktansvärd instinkt att börja skära igen just nu men det går inte. Jag kan omöjligt dölja det för barnen i ett år.

Gah, jag svamlar igen. Men maten går åt helvete rent ut sagt. L och jag bakar alltid när jag är själv med barnen på helgerna så igår stod chokladmuffins på schemat. Inte okej! Ännu mindre okej att jag åt så jag mådde illa på allvar. Kunde lätt ha spytt utan att ens försöka. Tyvärr kan jag inte komma med någon viktuppdatering då jag inte har vägt mig.

Hej. Jag har verkligen inte varit särskilt aktiv här de senaste veckorna. Visserligen hade jag förberett er på det eftersom jag precis har haft min operation men tyvärr går det inte att skylla på den. Visst har det gjort riktigt ont men jag har mått relativt bra, suttit mycket vid datorn och haft allmänt tråkigt i två veckor. Men! Jag som trodde att jag skulle slippa höstdepressionen i år eftersom allt har känts så bra nu har fått tänka om. Inte för att låta mjäkig men jag har mått fruktansvärt dåligt mentalt den senaste tiden och det vlir bara värre. Just nu vill jag bara sätta mig på första bästa flyg hem och träffa alla älskade människor där hemma. Jag antar att jag egentligen har det bra här men det var så chockartat när deppigheten slog till med full kraft igen. Det var oväntat helt enkelt.

Tro det eller ej men inte ens maten har gått bra. Jag är nog den enda människan i hela världen som lyckas överäta trots operation i munnen/halsen. Det har varit samma sak båda gångerna jag har opererats i det området. Någonting är allvarligt fel när man inte kan sluta äta trots att det gör så sjukt ont. Men nu när halsen börjar läka kan jag kanske spy igen snart. Om jag vågar ta risken att bli påkommen vill säga. Tror inte att jag bryr mig egentligen. Inet just nu när jag ändå bara vill hem. Men ja, självklart vill jag inte åka hem med svansen mellan benen och skammen som tynger mig.

Hm. Jag måste ju säga att jag är bra på att massuppdatera ena dagen bara för att inte skriva någonting de nästföljande dagarna. Men nu har jag i alla fall en förklaring till det. Jag har ju varit själv med barnen plus hyperaktiv hund nästan hela veckan så det har verkligen varit fullt upp hela tiden. Nu är föräldrarna hemma och jag har fått världens sötaste present från Skottland. =) Idag kommer pappa, M och S också. Det ska bli grymt skönt men samtidigt är jag nervös för att det kommer bli helt spänt. Min familj och familjen här är verkligen som natt och dag.

Maten går åt helvete rent ur sagt. Att jag just har suttit och ätit "toffee waffles" till frukost säger väl mer än tusen ord.

Ja, Den här dagen kan minst sagt beskrivas som höga berg och djupa dalar. Det började bra med sovmorgon och vovven är alltid lika mysig som kommer och väcker mig vid sex på morgonen bara för att bli insläppt i mitt urm och sedan somna om i min säng. Träffade sedan N som kom hit för att prata och dricka kaffe så det var trevligt. Allt var frid och fröjd ända tills barnen kom hem. Fy faan vilket skrik och gap det har varit idag på grund av läxorna. Aja, mamman har iaf varit trevlig två dagar i rad nu.

Nej men vad gör jag egentligen? Jag skriver ju inte alls om det som bloggen borde handla om. Det har gått dåligt med maten idag. Jag har inte vägt mig så kan inte säga någonting om det men jag har ätit bröd, piroger, pasta och druckit oboy. Inte bra alls men det blir nya tag imorgon. Och Gud vad jag längtar efter operationen nu. Jag är visserligen livrädd för smärtan trots att jag är väldigt smärttålig men inte ens jag kommer kunna äta normalt på några veckor efter operationen.

Idag satt jag åter igen och tänkte tillbaka på hur allt började med mina ätstörningar och hur det till slut urartade i självskadebeteende. Hur jag blev den jag är idag och vilka faser jag har gått igenom under de senaste åren. Det finns så många minnen från dessa år som är obehagligt tydliga samtidigt som de känns diffusa och väldigt långt borta. Det går inte riktigt att ta på dem. Antagligen blir det så när man har gått in i en ny fas med nya utmaningar att tackla. När jag satt och tänkte kom jag på hur mycket jag har utvecklats och växt som människa sedan allt det här startade och sedan jag dessutom startade min första blogg. Samtidigt som jag har växt och utvecklat mina tankemönster har jag krympt emotionellt och det finns snart inte så mycket kvar att ta av. Det här livet har tärt så otroligt hårt på mig och den jag var från början existerar knappt längre. Ändå är jag inte beredd att ge upp det. Samtidigt som jag ser tillbaka på min värsta ÄS-period med skräck i blicken kan jag inte låta bli att längta. Jag längtar så otroligt mycket efter att nå den vikten som jag hade då igen. Jag måste klara det här nu. Jag måste komma på ett sätt att motivera mig själv så som jag gjorde de första åren.

Tror att jag ska försöka skriva ihop en liten historia om hur allt började någon dag.

Rosario är död. Är det någon mer än jag som har läst den boken? För er som inte har läst den kan jag säga att den handlar om sexturismen i framförallt Filippinerna. Det vill säga barnprostitution. De flesta som har läst den brukar kommentera genom att berätta hur tårarna forsade under tiden de läste. Jag kommenterar genom att säga att den var så fruktansvärt hemsk att jag inte fällde en enda tår. Lite märkligt kanske. Jag gråter hela tiden, speciellt när jag läser eller ser på film. Den här boken var däremot för vidrigt hemsk för att jag ens skulle få fram några känslor. Tomheten talade.

Hur som helst. Det jag ville komma till var att jag för en sekund glömde mina egna problem. Glömde var kanske att ta i men de kändes mindre väsentliga och framförallt kände jag mig så patetisk, vidrig och hemsk som ens orkar tänka på mina ätstörningar när barn säljs som sexslavar i andra länder. Självklart är det värre men frågan som jag ställer mig är varför man alltid förminskar sina egna eller sina vänners problem bara för att man inser att det finns de som har det värre? Varför skulle min sjukdom bli lättare att hantera bara för att någon annan lever i en 1000 gånger värre situation? Det vore ju fruktansvärt om det var så att jag skulle kunna må bättre för att någon annan lever ett helvetiskt liv. Det skulle ju verkligen vara ren egoism. Jag hatar att bo i ett land (Sverige) där det inte är okej att må dåligt eller uttrycka vad man känner om man inte är beredd på att få en lång föreläsning om hur det ser ut i resten av världen. Jag vet redan det och jag lider med de människorna som bor i den typen av förhållanden men jag blir inte frisk av att folk berättar det för mig.

Gah, jag är fortfarande grinig och allmänt irriterad. Inte som igår då det var ångestrelaterat men jag stör mig på mamman här i familjen. Jag kommer överens med alla andra men hon är så fruktansvärt överlägsen och jag kan inte hantera sådant. Jag har alltid varit en högpresterande person med bra betyg som jobbar hårt och så vidare. Det är nog därför jag blir så fruktansvärt förbannad när hon pratar till mig som om jag vore underbegåvad eller något. För i helvete, jag förtjänar inte det och jag behöver inte någon som berättar för mig hur jag ska använda en dammsugare, hur jag ska skala ett äpple eller hur jag ska bre en macka. Det är itne direkt kärnfysik vi pratar om.

Aja, idag har jag åtminstone vägt mig för första gången sedan jag lämnade Sverige. Har hittat en våg inne på föräldrarnas  toalett som jag provade idag. Jag väger alldeles för mycket och vill inte skriva ut min vikt än men det kunde definitivt ha varit värre. jag har inte gått upp i vikt de senaste veckorna trots min hetsperiod. Men nu ska det gå nedåt istället. ag vill inte stå stilla på samma ställe hela tiden.

Jag förstår inte vad som händer med mig. Ilskan kryper inom mig. Smyger sig på när man minst av allt skulle kunna förutspå dess ankomst. Ständigt denna ilska! Gråten har bytts ut mot ilskeattacker som är svåra att kontrollera, än svårare att dölja. Den nedstämda, hyperventilerande ångesten var lättare att hantera. Det går åtminstone att ta ut på sig själv. Den agressiva ångesten är värre. Den går inte att ignorera, går inte att hålla inom sig på grund av känslan av att man snart kommer bryta samman. Det går heller inte att ta bort den genom att fysiskt attackera sin egen kropp för det hjälper inte. Värst av allt är att den faktiskt tvingar mig att känna något. Min vanliga ångest innebär mest tomhet och en overklighetskänsla som faktiskt, tro det eller ej, kan vara ganska behagligt när man har lärt sig att stå ut med den värsta biten. Vart vill jag egentligen komma med det här? I ärlighetens namn har jag ingen aning men det kändes bra att säga det. Kändes bra att få förklara det som jag inte kan säga öppet till människorna i min omgivning. Skrivandet har alltid varit någonting ångestdämpande och trösterikt för mig.

Sådär. Nu har jag suttit och sparat ner massor av fin thinspo som jag tänker dela med mig av med tiden. Jag har lovat det så många gånger men nu har jag verkligen bilder så det blir enkelt att lägga upp. Och ja, eftersom dans/dansare är det vackraste jag vet så blir det helt enkelt väldigt mycket dans här i bloggen. Kände bara ett behov av att säga det.

I vilket fall så har det gått ganska bra med med maten idag och med bra menar jag att jag inte har tagit bilen och åkt för att köpa godis eller hetsat. Jag har visserligen ätit middag men de gör alltid så hälsosam mat här plus att jag inte har haft tid att småäta. Just det, kaffe har jag ju druckit också men det kunde ha varit bra mycket värre.

Jag har träffat en ny människa idag också. Jag vet inte varför men det känns bra här i Finland. Alla är trevliga och så. Jag som aldrig känner mig bekväm i sällskap av nya människor har faktiskt varit riktigt avslappnad de senaste veckorna. Idag var det kanske lite spänt men det var bara för att det var en ganska söt och trevlig kille som jag skulle försöka hålla igång samtalet med haha. Men, men, det är som sagt skönt att folk erbjuder sig att visa mig runt lite.

Det känns konstigt att behöva stå på egna ben nu för tiden. För att fortsätta i det bildliga språket så kan man väl säga att jag alltid har haft ganska bra balans, lärde mig att stå tidigt för att slippa vara beroende av andra. Fallen har varit många och kontrollbehovet har fått sig en törn allt för många gånger. Men hur ska jag veta om jag någonsin kommer stå stadigt istället för den här vacklande balansgången mellan ångest och lycka? När ska jag sluta falla varje gång någon ger mig en liten knuff? Antagligen aldrig. Jag kommer alltid att vara skör men jag måste lära mig att hantera det. Jag har inte tid att vara lättpåverkad. Min obeslutsamhet gör att min vikt står ständigt stilla och jag orkar inte med det mer.

För att sluta med flummandet nu så kan jag ju passa på att berätta att jag snart har operationstid. Kommer knappt kunna äta på flera veckor. Kanske är det en bra bbörjan för att jag i framtiden ska sluta vackla.

Jag inser att mitt förra inlägg var fullt med I-landsproblem á la röka eller inte röka och "gud vad dyrt det är med resan"-snack när jag i själva verket är hur lycklig som helst över att jag lättare kan ta mig till Helsingfors än jag kan ta mig till Stockholm när jag är hemma. Jag är också överlycklig över att jag ganska nyligen har kommit hit men att människor är så vänliga och verkligen hjälper mig med att få någon typ av socialt nätverk här. Men och det är ett stort MEN. Jag är en allmänt pessimistisk person. Jag har svårt att se det fina i saker. Eller rättare sagt ska jag väl säga att jag allt som oftast ser det vackra i saker men den sk mörka sidan i mig överskuggar allt det och får mig snabbt på andra tankar. Just nu är det nog helt enkelt så att när jag försöker få bort mina negativa tankar från mat, vikt, hets och så vidare så måste den ilskan och den negativiteten få utlopp någon annanstans.

Dessutom går det så fruktansvärt dåligt med maten nu plus att jag har varit otroligt nere den här veckan men inte kunnat visa det utåt vilket är jobbigt. Idag känns det lite bättre även om jag åter igen har varit hetsig och i princip smygköpt godis. Åkte till och med till en ny butik idag för att de inte skulle känna igen mig och döma mig. Det här är ju helt sinnessjukt och jag inser det men är inte stark nog att göra någonting åt det. Har inte den energin som krävs.

Pratade med en av de personer som står mig allra närmast idag. För er som kommer ihåg så var det hon som var med mej på resan i maj när allt var så fruktansvärt dramatiskt. I vilket fall var det så skönt att prata med henne igen efter flera månader. Jag hade helt allvarligt glömt bort hur det är at skratta. Och då menar jag inte sådär artigt fnittrande utan att verkligen skratta hysteriskt av ren lycka och det inte går att stoppa. Jag visste inte hur mycket jag hade saknat det förren jag nu fick uppleva känslan igen. Har nog varit lite bortskämd tidigare då jag har träffat mina kära vänner varje dag och alltid fått känna mig lika lycklig.

Oj oj, jag är expert på att flumma bort mina inlägg men så kan det gå när förvirringen är stor.