Empty is pure

Nu har jag inte uppdaterat på några dagar, helt enkelt eftersom det inte händer någonting speciellt. I lördags skrev jag tenta i marknadsföring och sedan dess har jag försökt plugga till onsdagens tenta nästan dygnet runt. Men det är lättare sagt än gjort när kroppen är inställd på svält och hjärnan inte längre hänger med. Lättare sagt än gjort när ångesten så vänligt talar om för mig att jag är värdelös som sitter här och inte gör någon nytta och jag istället går ut och ångesttränar.

Har förlorat sex kilo nu och känner mig både lycklig och värdelös. Lycklig för att jag följer ätstörningen, min enda trygghet. Olycklig för att jag vet att jag har dagvården att se fram emot i slutet av veckan/början av nästa vecka. Jag är så fruktansvärt rädd för att gå upp allt men det är inte det värsta. Det värsta är att jag åter igen måste utmana min matskräck. Jag som kom så långt förra vändan i dagvården har nu glidit tillbaka till ruta ett och ännu lite till. Jag vill bara vara fri! Vill vara liten igen. Då var allting så enkelt och livet var en njutning. Mat var en njutning. Nu är det som om livet lämnat mig för gott. En levande död.

Är det inte både komiskt och tragiskt att jag kämpar år ut och år in för att lyckas hålla en svält men när jag väl lyckas för första gången på länge vill jag bara komma ur det? Hur är det man säger? När du kan sluta vill du inte, när du vill sluta kan du inte.

Imorgon har jag omtenta i marknadsföring och därefter är det bara att ladda upp inför tentan i affärsredovisningen på onsdag. Jag är livrädd! Om jag kuggar den här omtentan kommer jag inte ha en chans att klara mig vidare till nästa kurs. Vad händer då?

Då var det dags igen. Dagvård! Tydligen är det inte okej att leva på endast lättkvarg och bär när man går i behandling och någonting annat hade jag väl inte trott heller. Men ändå. Jag är livrädd. Personalen kommer bara tycka att jag är misslyckad och patetisk som efter bara några få veckor blir inskickad igen. Som jag skrev tidigare: "Hur lyckades jag sätta mig i den här situationen?"

Har börjat gråta i affären två dagar i rad när jag skulle handla nu. Igår för att jag såg en avocado. Inte för att jag skulle köpa den eller ville ha den. Jag började verkligen gråta av att titta på den för att allt jag såg var kalorier och fett. Vilket värdefullt liv jag har, bokstavligt talat livrädd för en jäkla avocado. Idag var de bären jag brukar köpa slut så jag var tvungen att ta något annat. Började böla och halvt om halvt hyperventilera igen. Ingenting får rubba mina rutiner. Jag kan bara äta det jag känner mig trygg med och kan näringsvärdet på. Sjukt?

Skola, träning, handla. Det är ungefär vad som hunnits med idag. Ett intensivpass, ett medel/puls pass och lite spinning ändå är jag missnöjd trots ett grovt kaloriunderskott. Imorgon är det dags för terapin igen och jag vill verkligen inte. Jag har ju inte skärpt mig för fem öre då jag är rädd att hon ska försöka få in mig i dagvård igen. Jag har ingen kraft kvar till det.

Kom hem från ett tufft spinningpass för några timmar sedan och det är också den enda träning som blivit av idag. Mår så sjukt dåligt när jag tänker på det, känner mig lat. På vägen hem köpte jag liite naturgodis som jag egentligen inte ville ha under några omständigheter men jag är så rädd för mig själv och mitt beteende så jag ville väll bevisa för mig själv att jag kan äta utan att gå sönder inombords. Men det gick inte alls. Stoppade in en bit i munnen, fick panik och spottade ut. Slängde resten och nu är självhatet större än någonsin. Ska det vara så jävla svårt?

För övrigt är jag proppmätt, finns det någonting som mättar i små mängder så är det kvarg. Hatar att vara mätt men försöker tänka på det min behandlare i dagvården alltid tjatade om. "Mättnadskänsla är ett tecken på att du har gett kroppen vad den behöver. Det är bra och det går över". Äsch, vem försöker jag lura? Kommer aldrig lyckas ta till mig de orden.

Tänk om jag för sju år sedan hade vetat att det är omöjligt att kontrollera kaoset i ens liv genom att svälta. Tänk om jag för sju år sedan hade insett att ätstörningen är min värsta fiende, inte min bästa vän och trygghet. Någonting som jag inte ens har insett nu även om det må låta så. Kontroll är så viktigt i mitt liv och det hindrar mig från att bli frisk. Är så otroligt rädd att släppa taget om ätstörningen för att på så sätt tappa kontrollen över någonting som jag egentligen aldrig kunnat kontrollera.

Ibland funderar jag på hur allt hade varit om jag inte hade tagit det där första steget för så många år sedan. Om jag inte hade tänkt att jag är så mycket starkare än alla andra och inte skulle dras ned i skiten. Jag har alltid trott att jag är stark, fram tills nu då jag börjar inse att jag är en sann beroendepersonlighet när det kommer till allt här i livet.

Lite tankar som gnager och gnager så här på småtimmarna när det egentligen borde bli lite plugg gjort.

Kom hem från träningen för ungefär en timme sedan och det var som vanligt skönt att få svettas bort ångesten om än bara för en liten stund. Tyvärr börjar det som sagt få motsatt effekt på mig och efte unegfär 90 minuter fick jag verkligen kämpa för att hålla tillbaka ångestattacken. Fruktansvärt. Det värsta med att jobba på träningsstället är att det är omöjligt att freaka ur totalt utan att någon lägger märke till mig och vem jag är.

Har  tryckt i mig lättlvarg med kiwi och hallon nu. Mest för att övertyga mig själv om att jag faktiskt kan äta och för att slippa allt för mycket skäll i terapin på onsdag. Mätt och vill kräkas. Ska försöka låta bli eftersom det redan är ett kraftigt kaloriunderskott idag och jag hatar vätskesvullnaden efter att ha kompenserat.

Jag har förstört allt. Allt mitt hårda arbete de senaste veckorna är förgäves. En månads dagvård och massor av terapitimmar bara för åter igen sjunka till botten och inse att jag aldrig någonsin kommer ta mig ur det här. Snart sju år ha det pågått och det lär fortsätta minst lika länge till. Jag är minst sagt tillbaka på ruta ett. Kan inte svälja ner någon mat alls för då kommer paniken. Kan inte lukta på mat för då känns det som att kalorierna fastnar i min kropp. Kan inte sitta helt stilla en sekund av dygnets timmar för då känner jag mig lat.

Välkommen till mitt personliga lilla helvete.

Jag har förstört allt. Allt mitt hårda arbete de senaste veckorna är förgäves. En månads dagvård och massor av terapitimmar bara för åter igen sjunka till botten och inse att jag aldrig någonsin kommer ta mig ur det här. Snart sju år ha det pågått och det lär fortsätta minst lika länge till. Jag är minst sagt tillbaka på ruta ett. Kan inte svälja ner någon mat alls för då kommer paniken. Kan inte lukta på mat för då känns det som att kalorierna fastnar i min kropp. Kan inte sitta helt stilla en sekund av dygnets timmar för då känner jag mig lat.

Välkommen till mitt personliga lilla helvete.

Jut hemkommen från mitt andra hem, friskis. Har jobbat där mellan nio och elva och sedan körde jag ett gympass själv också. Känns bra men inte tillräckligt bra, precis som vanligt alltså. Det blir nog en liten löprunda sedan också. För övrigt är jag för en gångs skull ganska lugn och det känns underbart. Inte tillräckligt lugn för att klara av att följa matschemat från behandlingen men nästan.

Har uppdaterat som en tok idag men så blir det när herr Ångest hälsar på. Jag glömde skriva det förut men min terapeut gav mig lite av ett ultimatum igår. En klar förbättring ganska snart eller så slänger de in mig i dagvården igen. Jag orkar verkligen inte med det en gång till. Inspärrad, övervakad, "tvångsmatad". Nej tack, det räckte gott och väl med fyra veckor förra vändan.

Jag insåg just att jag nästan helt har förlorat glädjen för mitt största intresse, träninen! I grund och botten älskar jag att träna och det är den som har lyckats hålla mig över ytan så otroligt många gånger när jag bara har velat ge upp och sluta existera. Även under min ätstörningstid har jag tyckt att det varit roligt och mina trippelpass har varit baserade på glädje. Nu är det bara ångest, panik, tvångstankar och känslor av att vara värdelös som driver mig. Jag kommer gå under!

Var som sagt ute och sprang/gick en timme imorse. Nu har jag precis kommit hem från ett tufft friskispass samt en vända på gymmet.

Strax efter mitt senaste inlägg fick jag panik och med huvudet fullt av tankar som talade om för mig hur värdelös jag är och hur länge jag var tvungen att gå innan jag fick gå innanför dörren igen gav jag mig iväg. Nu gör det ont precis överallt men jag har åtminstone lyckats få i mig något som de i dagvården skulle kalla ordentlig frukost. Sedan att både mellanmål och lunch går bort totalt idag, det kan vi väl bara glömma bort?


Dagens vikt: *6,6 (minus se hekto från igår)

Har fått tid hos läkaren också för att diskuteraa eventuell medicin. Nästa torsdag får ni peppe mig så att jag inte bryter ihop innan.

Har varit på behandlingen idag och terapeuten föreslog att jag ska börja med ångestdämpande. Ska på något möte om det ganska snart tror jag. Det känns sådär eftersom jag har en tendens att förminska mina egna problem. Känner inte att jag har så stora problem att det ska behövas men nä jag sade det till henne sade hon bara att jag hade enorma stresspåslag hela tiden. Efteråt var ångesten så stark att jag körde ett tufft träningspass bara för att ge mig ut och ångestspringa/gå när jag kom hem.

Åh...denna jävla ångest.

"Always remember...
You will live
You will love
You will dance again"


Ibland är det bara allt för svårt att tro på. Och allt för svårt att kämpa för.

Nu är jag åter igen hemma i min lilla lägenhet efter en välbehövlig påskhelg i tryggheten hos familj och vänner. Det ha varit extremt jobbigt med all påskmat och alla onyttigheter. Mycket ångest har funnits med mig men på något sätt har jag ändå kunnat slappna av. För första gången på länge kunde jag faktiskt dra in luft i lungorna och känna hur de konstanta kvävningskänslona försvann, om än bara för en stund. Det behövdes och för första gången kändes det  faktiskt jobbigt att åka tillbaka hit. I normala fall känns det befriande.

Här hemma sitter ångesten i väggarna och så fort jag klev innanför dörren började kroppen skaka och sinnet spelade mig ett och annat spratt. Vill ha tillbaka min trygghet.

Jag är så trött...

• på att känna lukten av mat och tro att jag på så sätt ska få i mig kalorier.
• på att varje vaken sekund försöka undvika mat.
• på att träna trots att det för länge sedan slutade vara roligt och ett av mina intressen.
• på att träna timme ut och timme in trots att kroppen värker och jag bara vill dö.
• på att städa upp alla spår av kräkningar/hets o.s.v innan jag får besök.
• på att alltid behöva ljuga.
• på att vågen är min bästa vän och största fiende på samma gång.

Jag skriver den här listan och inser hur mycket det finns som jag bara vill bli av med och slippa för all framtid. Men trots det är det så fruktansvärt svårt att ge upp ätstörningen. Jag saknar den jag en gång var; frisk, glad och älskade livet (nästan i alla fall). Men samtidigt saknar jag den jag en gång var på ett annat sätt också; sjuk, smal, deprimerad o.s.v. Inte för att det på något sätt var roligt men för att det var tryggt och gav mig tröst.

God kväll.

Idag höll jag på att få ett totalt sammanbrott i skolan. Har känt mig sådär apatiskt och ångestfylld på samma gång hur nu det går ihop. Men mentalt påfrestande är det i alla fall. Precis när jag satt där och tyckte allmänt synd om mig själv ringde de från ABC och berättade att terapin på onsdag är inställd. Jävla skit. Jag behövde verkligen det mötet efter den här kaosartade veckan. Nu kommer det ju inte gå bättre direkt eftersom jag inte vet hur jag ska hantera mina ångestattacker. 

Det positiva med inställt möte är dock att jag åker hem till E-town på onsdag förmiddag och stannar till måndag eftermiddag. Ska bli så skönt att komma iväg ett tag. Även om jag oroar mig för viktuppgång. Precis när det har börjat gå bra.