Empty is pure

Nu är jag äntligen på plats i mitt nya hem för nästan ett år framöver och då ska jag väl äntligen få lite tid över till att skriva här i bloggen. Allt känns bra här. Bra familj, bra plats (tror jag), snälla barn, en söt hund och ett fint hus. Men just nu känns det ändå fel. Jag har alltid varit väldigt självständig men nu inser jag hur mycket min familj betyder för mig. Det har gått typ två dygn och jag känner redan att jag kommer sakna ihjäl mig efter mina föräldrar och till och med den lilla skitstad som jag bor i. Dessutom är jag på helspänn hela tiden och väntar på att mina halsproblem ska komma tillbaka. Verkligen fel tillfälle! Men det blir nog bättre om ett tag. Jag vill ju verkligen göra det här och allt känns egentligen rätt. Jag skulle nog vilja kalla det här för skräckblandad förtjusning.

Jag har en känsla av att maten kommer gå bra när jag är här. Åtminstone nu i början. Jag har jättesvårt för att äta när folk ser mig, speciellt om jag inte känner dem så bra. Just nu är jag i och för sig själv här hemma men jag kan ändå kontrollera mig. Har ätit en knäckemacka idag och druckit en kopp te. Måste äta någonting för att de inte ska börja misstänka mig direkt. Har däremot ingen tillgång till våg för tillfället så jag får köpa ett måttband någon gång när jag åker in till Helsingfors.