Empty is pure

Jag hatar ordet ångest. Hatar det så starkt att tanken på ordet faktiskt ger mig ångest.
Jag avskyr det för att det låter så förbannat löjligt. Det har blivit ett ord som alla slänger sig med så fort något känns en smula jobbigt.
Vad ska då alla vi som faktiskt har extrema ångestproblem säga för att beskriva känslan?
Det går inte längre att beskriva de hysteriska panikattackerna som jag rabbas av jämt och ständigt och det får allt att kännas ännu jobbigare.

Jag har inte ätit något än och min mage protesterar högljutt. Men jag ska inte äta. Inte än åtminstone.

Undra på något helt annat så läste jag precis ut tredje boken i Twilight-serien. Hur sjukt det än må låta så känner jag mig helt tom inuti. Som vanligt när jag har läst ut en bok. Det känns fel när man har varit så djupt försjunken i något och helt plötsligt tvingas återvända till den bistra verkligheten. Nu måste jag snabbt hitta något nytt att läsa innan paniken över skolan sköljer över mig  och dränker det sista som finns kvar av mig. Gud så teatraliskt det här låter men det är sant. Jag orkar inte så mycket längre nu.