Empty is pure

Jag är helt slut i huvudet och är redan äckligt trött på skolan. Fick tillbaka min historiefördjupning om Karl XII idag och fick MVG. Fattas bara annat efter sju sidors arbete mitt senaste IG i svenska. Men nu är det projektarbete som gäller. Det är bara att ta nya tag. Det kan dock bli lite småjobbigt att både jag och min projektpartner är deprimerade och pessimistiska.

Idag har jag i alla fall köpt ett gympakort på Friskis&Svettis så att jag och F kan träna. Det känns bra att komma igång med träningen igen men det känns ändå vemodigt. I samma sekund som jag köpte kortet gav jag upp det jag kämpat för de senaste sex åren. Min älskade dansträning! Dansen har både räddat och förstört mitt liv. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att tiden med lillfingrar i rätt position och vikthets är över. Glöm det sista förresten. Vikthetsen är långt ifrån över och den kommer för alltid påminna mig om mina underbara dansår som jag redan saknar och känner mig vemodig över. Men att sluta på dansen känns som att lämna tryggheten på något konstigt sätt. Det är trots allt ett sätt att uttrycka sina känslor.

Nej, jag ska gå på första kursveckan bara för att få säga "adjö" till dansen, människorna och lokalerna. Jag kan inte bara klippa banden så tvärt. Jag saknar D! Var han tvungen att sluta? Han inser inte att han förstörde mitt liv bara genom att lämna dansskolan.