Empty is pure

Det är precis som reubriken säger. Jag orkar verkligen inte med mig själv längre. Jag tror alltod att jag har nått botten men sedan blir allt ännu värre, världen svartnar och jag inser att jag borde ha njutit av den tid som var. För första gången någonsin vill jag bara radera vissa delar av mitt förflutna.

Om jag en dag bestämde mig för att helt enkelt gå under jorden är det så mycket jag skulle gå miste om. Kanske är det därför som jag fortfarande befinner mig i detta liv. För att en än gång möta solens strålar då våren kommer och skänker lite ljus. Eller kanske är det för att jag inte tål tanken på att göra mina nära och kära så otroligt illa . Men när ska jag börja leva för min egen skull? Jag vill så gärna säga att mitt liv känns meningsfullt vilket det också gör vissa dagar. Men inte nu. Nu är det mörkt och jag faller fruktansvärt snabbt. När ska jag vakna upp ur den självömkan som jag hatar så starkt? Jag hatar att känna mig som ett offer men kan inte göra någonting åt situationen. Att svälta, hetsa, kräkas och leva med konstant ångest har blivit en sjuk trygghet som jag inte kan släppa. Ett tvångssyndrom.

Förlåt för mitt extremt deppiga inlägg. Det är egentligen ingenting speciellt som har hänt men det är den där konstanta känslan av tomhet och att vara värdelös som tar ut sin rätt på mitt psyke just nu.