Empty is pure

Som jag hade förutspått kändes allting bara hopplöst så fort jag kom till psykologin idag. Jag är så rädd att avslöja mig själv genom att skriva ett arbete om ätstörningar eftersom det kanske märks att jag är en ovanligt stark insikt om det här genom mitt sätt att skriva. Hur hade en normal människa skrivit? Men jag vill inte skriva normalt, jag vill öppna upp ögonen på alla trångsynta människor som tror att man kan bestämma sig för att helt plötsligt äta en hamburgare och må bra. Jag vill inte skriva på det sättet.

Egentligen var det nog faktiskt lektionen innan som utlöste alla jobbiga känslor. Vi ska hålla en 15 minuter lång redovisning och jag kan verkligen inte göra det just nu. Jag har nästan fått social fobi den senaste tiden och at stå i klassens blickfång i en kvart känns inte så lockande. De kommer ändå inte höra vad jag säger. De kommer bara titta på hur fet jag är och önska att jag kunde försvinna så de slipper se min vidriga kropp.