Likt en drog
Oj, nu är det nog verkligen på tiden att jag lämnar ett litet bloggavtryck igen även om jag bara har ångestframkallande saker att skriva om. Sedan jag skrev sist har det bara gått utför. Jag har inte vägt mig men jag tror på allvar att jag har gått upp ett antal kilon. Jag har inte gjort någonting annat än ätit den senaste tiden. Det är som en stark drog som håller mig fången. Det ger mig sådan ångest att jag vill dö men jag kan inte sluta. Maten har mig i ett så starkt grepp att det känns som omdöden är en enklare utväg än att ta sig ur beroendet. Det måste väl ändå innebära att jag är ganska körd i huvudet?
Jag orkar inte med det här mer. För första gången i mitt liv känner jag verkligen hur starkt jag önskar att jag aldrig hade fastnat i det här. För första gången känner jag ånger när jag tänker tillbaka på första gången jag spydd, svälte mig själv, skar mig och så vidare. Jag inser hur dumma beslut jag har tagit men samtidigt vill jag inget hellre än att klamra mig fast vid beroendet, vill aldrig släppa det ifrån mig för jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem jag är utandet här helvetet. Det känns som om mitt liv skulle ordna sig om jag bara kunde ta mig tillbaka till den tidn när jag spydde som mest och mådde som sämst för då var jag lyckad. Jag var så nära mitt mål mot fullständig kontroll. Nu befinner jag mig i ett mellanting. Sjukare än någonsin men jag får ingenting för det. Varken kontroll eller viktnedgång. Det här måste upphöra nu. På ett eller annat sätt. Och att försöka bi frisk är inget alternativ så jag måste bara fortsätta sträva mot hur jag hade det i det tidiga stadiet av mina ÄS. hur sjukt det än må låta.
