Min historia, del ett
Det är svårt att säga när allt började. När gick jag från att vara den spralliga, bekymmerslösa och levnadsglada flickan till att bli ett monster som är beredd att offra allt för att uppnå ett omöjligt ideal? Jag har ingen aning. Vad jag vet är att många saker har påverkat och att det är absolut nödvändigt för mig att skriva ner min historia. Här kommer del ett, bakgrunden till varför mitt liv är som det är just nu.
Mitt tidigaste minne är när jag var liten. Jag var inte tjock men fortfarande rundare och framförallt längre än mina klasskompisar. Jag tänkte inte så mycket på det förrän kommentarerna började rulla in. Barn kan vara elaka, inte med mening, men de drar sig inte för att säga exakt vad de tycker och tänker. Jag är uppfostrad till att visa mig stark och att låtsas som att ingenting rör mig i ryggen. Men innerst inne sätter sådana saker djupa spår. Jag kan fortfarande se tillbaka på den tiden och känna mig som ett missfoster.
Efter detta sviker minnet och allt jag vet är att mina komplex växte sig större i takt med att självförtroendet sjunker. Men mina ätstörningar skulle inte komma att framträda förrän i 12 till 13-årsåldern. Det började oskyldigt med desperata bantningsförsök och höll sig på den nivån ytterligare ett år eller så sedan brakade helvetet lös. Det var då mitt liv föll samman och hela mitt inre slogs i spillror. Mer om det i nästa del av historien.
Glöm aldrig att du är vacker precis som du är! Livet är svårt ibland och ingen har någonsin sagt att det är lätt för det är det inte, men det blir bättre och när du blir lycklig är allt det svåra värt det. Istället för att titta utanpå dig själv, titta inuti och försök se den fantastiska person som du egentligen är, det är det som spelar roll och det är det som är du.
Svar: Tack för de värmande orden Linn. Försöker att ta åt mig men det är svårt.
