Min historia, del två
Gör som så att del två kommer redan nu så att uppdateringen hålls igång lite idag. 
Jag vet inte exakt varför mattan drogs undan för mig just då och jag vet inte heller exakt när det hände men det var någon gång i mitten eller slutet av högstadiet. Portionerna blev allt mindre, träningsdoserna blev allt högre och i takt med att vågen visade mindre började också komplimangerna strömma in. Jag kände mig oövervinnerlig. För en gångs skull hade jag kontrollen över mitt eget liv. Jag hade funnit vägen till lyckan. Trodde jag!
Euforin blev kraftigare när jag för första gången tog ”mod” till mig att kräkas. Jag glömmer aldrig någonsin vad jag tänkte sekunderna innan då jag övervägde att göra det. ”Jag kommer inte fastna för jag är starkare än alla de andra som gör detta”. Sagt och gjort. Jag minns vad det var. Första gången jag spydde var det chips. Så stolt och lättad som jag var efteråt har jag inte varit sedan dess. Jag trodde att jag från och med den dagen kunde äta och ändå bli smal. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Min plan fungerade till en början.
Kilona rasade. Jag blev peppad. Människor kommenterade att jag blivit smal och även om de menade på ett negativt sätt så var jag lycklig. Lycklig över att äntligen ha lyckats. Tyvärr insåg jag inte vilka risker jag tog, och fortfarande tar. Kräkandet tog över mitt liv. Så fort jag hade svalt något så var jag tvungen att få upp det igen. Det spelade ingen som helst roll om det så bara var en tugga av ett äpple. Det skulle helt enkelt upp igen. Nästa steg: Självdestruktivitet, pro ana och energibrist.
