Pro ana - himmel eller helvete?
Jag har skrivit om pro ana förr men jag känner att det är dags igen. Det är dags att förklara för alla vart jag står ännu än gång. Kort fattat så hatar jag pro ana helt enkelt för att det är ett förnekelsestadium. Det finns ingen som väljer sin ätstörning. Det finns de som är sjuka och kallar sig pro ana, de kommer så småningom inse att det är ett patetiskt begrepp. Dit hör jag. Jag har definierat mig som pro ana i det tidiga stadiet av mina ÄS men skäms nu över att säga det. Sedan finns det de människor som har en önskan om att bli smala och kallar sig pro ana utan att fatta vad de pratar om. Människor som inte förstår att det är en sjukdom, människor som inte förstår att man inte kan "ge" sig själv en ätstörning. Det stör mig så ofantligt mycket. Det känns som att dessa människor drar en skugga över alla oss som lider och bidrar till att vi känner oss värdelös och patetiska.
Min blogg kan absolut vara triggande på många sätt och ibland skriver jag kanske på ett förskönande sätt men jag inser att det här är ett helevete. Det finns ingenting vackert med att ha ÄS. Jag vill inte bli frisk men det har ingenting med pro ana att göra. Det handlar om att jag är rädd. Livrädd för att söka hjälp och behöva öppna mitt hjärta. Livrädd för att inte bli tagen på allvar. Livrädd för att förlora det enda som känns verkligt och tryggt för mig. För vem är jag egentligen utan min ätstörning? Jag vet inte längre och det skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vågar inte ta reda på sanningen.
Mest av allt lider jag med de som kallar sig för pro ana. Jag lider eftersom jag vet att de inom en snar framtid kommer trilla dit rejält och att det snart är för sent. Jag önskar att man kunde få dem att vakna och förstå att de borde fly medan de fortfarande kan och jag önskar att de slipper bli som mig. En föredetta pro ana som numera är en fulländad bulimiker utan framtid.
