Det glamourösa med bulimi
Jag hör ofta hur människor pratar om ätstörningar och speciellt då bulimi som någonting glamouröst. Eller människor som beter sig som att det är en typ av bantningsmetod där man bara kan äta vad man vill och sedan kräkas lite då och då för att hålla vikten. Det här gör mig faktiskt redigt jävla förbannad. Jag tänker på det här lite då och då, tar det som en förolämpning och går vidare.
Men idag insåg jag verkligen hur jävla vidrig den här sjukdomen är. Hade inte ätit på hela dagen, åt lite mat för en stund sedan. Gick trots det in på toaletten för att spy. Började blöda näsblod mitt i allt. Men tror ni att jag slutade? Nej självklart inte. Jag lät det rinna och blandas ut med den äckliga jäkla sörjan i toaletten och blodblandad saliv på grund av sår i halsen. Reser mig upp och ser mig i spegeln. Kräk i håret, kräk i ansiktet, kräk överallt. Jag hatar mig själv för att jag gör det här mot mig själv men jag kan inte sluta för då hatar jag mig själv ännu mer. Jag har blivit så desperat i min kamp att jag verkligen inte bryr mig om hur äcklig jag måste se ut efter en kräkattack. Det enda viktiga i det läget är att bli av med maten.
Vet inte ens varför jag skriver det här och det är fruktansvärt osammanhängande men alla dessa människor som förminskar sjukdomen och får den att verka "bra" gör mig så besviken. Det gör fysiskt ont inom mig när jag tänker på det och jag vill bara ge en bild av vad man egentligen utsätter sig för. Hur ocharmigt det faktiskt är.
Det du skriver är så jäkla sant. Hatar att jag gör som jag gör, men jag kan inte sluta. Känner precis som du skriver, känns som om det är jag som skrivit det. Är du diagostiserad med bulimi?
Ja man förstår ju själv vad som pågår faktiskt. Jag var ute och gick en dag i nya träningskor ganska länge och dagen efter hade jag ont i hälen men gick ändå ut och skulle promenera 3timmar hade jag bestämt och fick ta dem gamla skorna och då fick jag stora blåsor på ena foten som blev infekterade. Men det går väl snart över hoppas jag.
