Empty is pure

Kära ni. Nu har det varit en sådan där period då jag helt glömt bort att bloggen existerar igen. Och när jag väl kommer på det känner jag mig för apatisk för att orka klottra ner några ord. Livet rullar på tänkte jag säga men det är inte riktigt sant. Sanningen är väl snarare den att det går väldigt knaggligt.

Jag är som sagt fri från dagverksamheten men behandlingen fortsätter. Samtidigt känner jag att jag har mer kontroll över maten än på väldigt länge och min ätstörda sida växer sig allt starkare. Jag vet inte om jag klarar av det här. Eller rättare sagt, jag vet inte om jag har viljan. Har ångest mest hela tiden. Hjärtklappning, svårt att andas, superspända käkar, ont i magen och så vidare. Förlåt för allt gnäll men det går inte att hantera längre. Träningen som brukar vara räddningen när allt känns svårt är inte ens rolig längre. JAg tränar minst två timmar om dagen men det handlar bara om tvångstankar och ångest nu.

Önskar att jag hade någonting roligare att uppdatera er med så här efter några veckor men tyvärr. Får se om det är bättre imorgon.