Empty is pure

Ibland förundras jag över hur snabba vändningar livet kan ta. Framförallt när det kommer till ätstörningen. Nedan följer ett citat från ett inlägg jag skrev i september förra året.


"Men idag insåg jag verkligen hur jävla vidrig den här sjukdomen är. Hade inte ätit på hela dagen, åt lite mat för en stund sedan. Gick trots det in på toaletten för att spy. Började blöda näsblod mitt i allt. Men tror ni att jag slutade? Nej självklart inte. Jag lät det rinna och blandas ut med den äckliga jäkla sörjan i toaletten och blodblandad saliv på grund av sår i halsen. Reser mig upp och ser mig i spegeln. Kräk i håret, kräk i ansiktet, kräk överallt. Jag hatar mig själv för att jag gör det här mot mig själv men jag kan inte sluta för då hatar jag mig själv ännu mer. Jag har blivit så desperat i min kamp att jag verkligen inte bryr mig om hur äcklig jag måste se ut efter en kräkattack. Det enda viktiga i det läget är att bli av med maten."

Just nu känns det inte ens som att de orden kommer från mig när jag nu sitter fast på en ätstörningsenhet med en behandlare som istället anklagar mig för att jag har blivit anorektiskt lagd den senaste tiden. Samtidigt som jag vet att det jag just citerade när som helst kan bli verklighet igen. Jag hatar de här svängningarna i sjukdomen. Om det ändå kunde hålla sig till en sak. Snart sju år med svåra ätstörningar och inget hopp om bättring. Vet inte ens vad jag vill komma fram till här men texten ovan fick mig att tänka. På hur skört livet är och på hur lite jag bryr mig om mig själv. Hur lite energi jag har över till att ta tag i det här.