Hopp och förtvivlan
Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men jag längtar så fruktansvärt efter att det ska bli den 31a nu så jag får komma till bedömningssamtalet på behandlingsstället. Jag är livrädd och jag vågar inte bli frisk men jag orkar inte mer. Önskar så djupt att jag bara kunde falla handlöst och att någon skulle ta emot mig i fallet. Men det fungerar inte så i mitt liv. I mitt liv är jag den som förväntas stå stark och ta emot andra när de inte orkar längre. Som en trygg punkt i tillvaron som alltid orkar och alltid finns. Det är någonting som jag gladeligen och mer än gärna gör för de människor som står mig nära men just idag går det inte längre. Jag måste ta tag i mig själv för att kunna stå stark inför andra.
Nu svävade tankarna iväg igen men det jag ville komma fram till egentligen var att jag med skräk i blciken och hopp i hjärtat ser fram emot den 31a. De senaste dagarna har jag förtvivlat insett hur sjukt mitt beteende är och hur jobbigt det är att leva så här. Att låta en ätstörd tjej bo själv i en lägenhet uta nnågon som kontrollerar en kan inte sluta på mer än ett sätt...i kaos.
Dagens intag: För mycket, inga kommentarer.
Dagens motion: En timmes promenad. Värdelöst.
Jag blir glad av att läsa att du faktiskt vill på någotsätt bli bättre och att du vill ta hand om dig. Klart att man vill vara den starka som fixar allt men det funkar inte i längen om man mår dåligt... jag vill att du ska ta hand om dig själv i förstahand <3
Jag förstår att du är rädd också för samtalet men jag tror att det kommer bli bra.
Styrke kramar <3<3
